Rolfs iskalla hämnd – mördade chefen som nekade honom jobb

Krim: Brutala Bodommorden i Finland

Botten var nådd. Först tvärnobben efter att ha sökt en tjänst som hålkortsoperatör på Stockholms stads statistiska kontor. Därefter det som under lång tid hade förföljt honom och nu nått sin kulmen: Endera dagen skulle han vräkas från sin lägenhet eftersom han inte betalat hyra på ett halvår.

Rolf Merlin kokade av förödmjukelse och förtvivlan. Han tog på sig sin skinnoverall och huvan med vindglasögon.

Motorcykeln rivstartade utanför entrén till bostaden på Banérgatan på Östermalm i Stockholm. Sommaren var fortfarande varm och vänlig. Men om sådant tog den 45-årige ingenjören ingen notis. I en av fickorna hade han en pistol.

Först styrde Rolf mot Kalmarsand i Bålsta, fyra och en halv mil nordväst om Stockholm. Han passerade Gerhard och Eva Tauvon som var ute på en tidig kvällspromenad längs landsvägen. Rolf stannade en kort bit framför dem och vände sig om.

Han stoppade högerhanden i jackfickan och greppade sexmillimetersvapnet. Gerhard Tauvon sköts till döds med flera skott. Hustrun Eva träffades också, och flydde svårt skadad av ett skott i magen in i den angränsande skogen. Rolf körde lugnt därifrån.

Ett par timmar senare ringde det på dörren till Per-Åke Brandts villa på Gimlevägen i Djursholm, en mil norr om Stockholm. Rolf hade anlänt i en taxi förklädd till en haltande äldre man i grå kostym med käpp.

Frun i huset öppnade.

– Träffas aktuarie Brandt? frågade Rolf.

– Ja, ett ögonblick.

En herre dök upp i entrén.

– Är det aktuarie Brandt?

– Ja, det är det, svarade mannen.

Ett av pistolskotten som brann av träffade Per-Åke Brandt mitt i hjärtat. Han var död i den stund han nådde hallgolvet. Mannens maka hördes gallskrika.

Till fots tog Rolf sig sedan stilla från platsen.

Grannen kom med avgörande tipset

Dubbelmordet i Bålsta och Djursholm måndagen den 19 augusti 1957 utlöste det största polispådraget i Stockholm sedan en dynamitardliga genomförde en rad sprängdåd elva år tidigare.

Rolf Merlins illgärning fick senare namnet Fjärilsmorden, eftersom gärningsmannen ofta hade setts botanisera i grönskan och med håv letat efter fjärilar i Bålstatrakterna.

Polisen såg först ingen koppling mellan de två dödsskjutningar som hade skett i tät följd samma kväll. Enligt vittnen utfördes det första av en medelålders man på motorcykel och det andra av en haltande äldre man.

Det inledande spåret kom när en hyresgäst på Banérgatan, som hade hört om händelsen i Kalmarsand på radion, meddelande att advokat Gerhard Tauvon var vicevärd i huset och att en granne, Rolf Merlin, ägde en svart motorcykel av det märke som hade iakttagits i samband med mordet. Dessutom förelåg tydligen en avhysning av motorcykelägaren.

En polisstyrka tog sig in i Rolf Merlins tomma enrumslägenhet. Ett testamente låg framlagt på skrivbordet, tillsammans med hyreshandlingar och vräkningspapper. Detta stärkte ytterligare spaningsledningens tankar om att de var hack i häl på mördaren.

Rikslarm efter mördaren

Efter mordet i Kalmarsand hade Rolf åkt till Drottning Kristinas väg vid Östra station i Stockholm. Senare hittades motorcykeln prydligt parkerad. På pakethållaren låg motorkläderna hopvikta och skinnhuvan i en packficka.

I den intilliggande Lill-Jansskogen hade han sedan bytt skepnad och tagit en taxi till Djursholm för att fortsätta sin vendetta.

Fyra kulor och tre patronhylsor från de båda mordplatserna fördes till Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping.

På tisdagsförmiddagen kom svaret på den tekniska undersökningen: Samma vapen hade använts vid de två morden som skett inom loppet av bara ett par timmar.

Samtidigt hade Per-Åke Brandts hustru på ett fotografi pekat ut Rolf Merlin som den man som avlossade skotten i villaentrén.

Rolf Merlin anhölls i sin frånvaro och rikslarm efter honom gick ut. Det meddelades att han var farlig och beväpnad. Allmänheten var på helspänn.

Rolf Merlin var tekniskt begåvad

Den eftersökte dubbelmördaren var en mycket ensam man som knappt hade något umgänge. Redan som ung var han introvert och drog sig gärna undan.

I 20-årsåldern tog han definitivt avstånd från sin familj och bytte till ett eget efternamn för att ”bli kvitt släkten”, som han uttryckte det.

Men Rolf var mycket tekniskt begåvad. Han läste på Tekniska högskolan i Stockholm för att bli ingenjör och hade en stor lidelse: Hålkortsteknik. Han läste all litteratur i ämnet som han kom över och 1950 arbetade han i ett par månader på SPP, Sveriges privatanställdas pensionskassa.

Rolf Merlin var ett geni i allt som rörde hålkort

Direktör Erik Hilderman

Där löste han snabbt ett hålkortsproblem som företaget länge hade brottats med.

– Det gick inte mer än någon vecka innan vi förstod att Rolf Merlin var ett geni i allt som rörde hålkort. Han arbetade tyst och troget sina timmar. Han sa dock klart ifrån att han inte ville bli fast anställd. Han var inte intresserad av ekonomi. När han ville sluta ordnade vi dock så att han fick en gratifikation på 300 kronor för sin uppfinning, berättade direktör Erik Hilderman för Expressen.

Även på de andra arbetsplatser där Rolf hade kortare anställningar uppfattades han som plikttrogen och duktig. Samtidigt var han en tystlåten särling som tydligt lät förstå att han föredrog att vara ensam och gärna poängterade sitt ekonomiska oberoende.

Sålde nakenbilder av skådis

Sensommaren 1957 var det däremot ebb i kassan. Rolf hade hamnat i finansiella bryderier då han hade levt upp ett arv efter föräldrarna på 150 000 kronor (ungefär 2,5 miljoner i dagens penningvärde) och misslyckats med att få en heltidsanställning som han nu behövde för sin överlevnad.

Han försökte lösa problemen genom att bland annat sälja pornografiska bilder och böcker via annonser, men det gav inga betydande intäkter.

Hos dem som sysslade med pornografiska bilder var Rolf Merlin känd som ”den där på Banérgatan”. Bland annat sålde Rolf fotografier på en ung svensk skådespelerska. För 15 bilder på aktrisen tog Rolf tio kronor. Han var noga med att hålla reda på sina kunder och kunde även efter lång tid kontakta dem och erbjuda nytt material.

Vad hjälper det om ni hotar mig till livet?

Per-Åke Brandt

I juni hade Rolf sett en tidningsannons för ett arbete han absolut ville ha. Stockholms stads statistiska kontor sökte en hålkortsoperatör. Rolf ringde till Per-Åke Brandt, den mångårige föreståndaren på myndighetens hålkortsavdelning. Den sökandes förhoppningar och humör sprack dock när han avvisades som passande till tjänsten.

– Vad hjälper det om ni hotar mig till livet?! Ni kan ju i alla fall inte sköta arbetet och inte heller få platsen! hörde Per-Åke Brandts kollegor honom uttrycka sig i luren, enligt en artikel i Dagens Nyheter.

För sina arbetskamrater angav Per-Åke att han efter telefonsamtalet kände sig rädd för Rolfs hot och övervägde att göra en polisanmälan.

Planerade sin hämnd noggrant

När mordutredarna fick vetskap om att Rolf varit i kontakt med Per-Åke och blivit hotfull av att ha nekats en utlyst tjänst, menade polisen att det i båda fallen fanns ett tydligt hämndmotiv: Advokat Gerhard Tauvon hade bragts om livet för att han hade gjort Merlin bostadslös, och aktuarie Per-Åke Brandt för att ha vägrat honom ett arbete.

Det hölls för troligt att Rolf Merlin inför mordet på Per-Åke Brandt hade utforskat vid vilka tidpunkter denne normalt var hemma om kvällarna.

Gerhard Tauvons förehavanden som helg- och sommargäst i Kalmarsand hade också mer noggrant kontrollerats. I månader före mordet hade vittnen vid ett flertal tillfällen sett Rolf vandra omkring i området med en fjärilshåv. Håven syntes också sticka upp ur en av motorcykelns packväskor när Gerhard Tauvon mördades.

Iskallt och målmedvetet hade Rolf planerat sin blodshämnd på de två personer som han ansåg gjort hans liv till en plåga.

Rolfs grannar såg honom som både diskret och underlig. Han gjorde aldrig något väsen av sig och mötte någon honom i trappan vände Rolf alltid bort ansiktet. Han vägrade också öppna dörren till sin enrummare när folk kom med stämningshandlingarna för obetald hyra. Rolf överklagade heller inte vräkningsbeslutet.

Sköt sig själv på Lidingö

Jakten på Rolf Merlin var omfattande. Hundratals polismän letade i olika grönområden i Stockholm och mördaren söktes även på en rad andra platser. Polisen fick veta att Rolf även hade hotat både släktingar och en kvinna till livet, och befarade att fler dödsskjutningar kunde ske.

Rolf löste polisens problem på egen hand. I en skogsdunge 50 meter bakom Gåshaga station, på sydöstra Lidingö, sköt han sig själv. Han stoppade pistolpipan i munnen och tryckte av.

Vid 18.40-tiden tisdagen den 10 augusti 1957 hittades kroppen av ett par ynglingar som var ute för att leta svamp. Rättsläkaren som kom till platsen slog fast att han hade varit död i åtminstone några timmar.

Ett dygn efter det första vansinnesdådet i Kalmarsand var dramat över. Patronhylsan som låg på marken intill Rolf Merlin visade sig dessutom komma från det vapen som användes då Gerhard Tauvon och Per-Åke Brandt mördades.

Droskföraren Gösta Johansson var den sista som talade med Rolf Merlin. Vid fyratiden på tisdagsmorgonen hade Bodals taxistation på Lidingö fått ett samtal från en man som uppgav sitt efternamn.

– Han började med att skälla ut mig för att han fått vänta. Han ville bli körd till Gåshaga. Under färden dit satt han mest tyst och höll ena handen över pannan och ansiktet. Sedan stod han ensam kvar och liksom väntade på att jag skulle köra bort, berättade Gösta Johansson för Dagens Nyheter.

Polisen förmodade att Rolf hade tillbringat tolv timmar på Lidingö innan han begick självmord. Klockan 15.30 på tisdagseftermiddagen iakttogs han av personal i Pressbyråns kiosk vid Gåshaga när han sneddade över den lilla planen framför huset. 15 minuter därefter hörde kioskexpediten en hög smäll och gissade att det var ett järngaller på en godsvagn intill som stod och slog i vinden.

Lämnade testamente och eftersände post

Bland Rolf Merlins tillhörigheter på självmordsplatsen hittades även ett testamente, en maskinskriven kopia av det testamente som han hade hemma och som hade skrivits redan 1939 då han definitivt bröt med sina anhöriga.

I testamentet framkom senare att Rolf ville att hans kvarlåtenskap skulle gå till allmänna arvsfonden och att han önskade borgerlig begravning i ensamhet och med annan placering än i familjegraven. Något förklarande brev påträffades aldrig.

Hur Rolf skaffat mordvapnet säkerställde polisen aldrig. Han hade ingen licens för pistolen, en 6,35 mm halvautomatisk pistol. Han antogs därför ha köpt den på svarta marknaden.

Fullt bevisat var i alla fall att Rolf Merlin på tisdagsmorgonen gått till en postlåda på Lidingö och där lagt i ett brev frankerat med ett 30-öres frimärke. Dagen efter Rolfs självmord fick postverket en försändelse innehållande en av myndighetens blanketter.

Dubbelmördaren, som under ett dygn höll hela Stockholm i skräck, ville att all post som kom till hans bostadsadress på Banérgatan skulle returneras till avsändarna.