Julkalender del 10: Hans gest överraskade henne – var det nu det vände?

Det stora huset såg avvisande och nästan fientligt ut där det låg i det tilltagande mörkret. Med bultande hjärta stod hon kvar i skogsbrynet och såg mot huset.

I nästa ögonblick fick hon syn på bilspåren.

Var det Markus som varit hemma igen eller hade en annan bil varit där? Hon kisade och spejade intensivt. Det var en annan bil, det var hon säker på. Däckspåren såg betydligt smalare ut. Där fanns också fotspår på marken som hon inte sett tidi­gare.

– Ta det nu lugnt, viskade hon.

Hon försökte dämpa paniken som växte inom henne. Om någon kommit för att hälsa på Markus, och det var så det måste vara, så var det inte konstigt att det fanns fotspår också. Men nu fanns det i alla fall ingen bil här.

Den som varit här hade gett sig av igen. Hon stod kvar en liten stund till, sedan tog hon mod till sig och skyndade sig in mot ingången på husets baksida.

Med darrande händer fick hon fram sina nycklar och låste upp dörren. Hon drog igen den bakom sig och blev stående kvar på skakiga ben i den mörka hallen. Var hon ensam i huset? Lät det inte som en knarrande golvplanka eller var det bara ett normalt ljud i ett gammalt hus?

Det är bara jag här, tänkte hon och samlade allt sitt mod innan hon sträckte ut handen och tände lamporna.

Hon såg sig hastigt omkring. Så smög hon av sig Markus jacka och hängde tyst upp den på en krok innan hon ljudlöst fortsatte in i det stora köket.

Allt var lugnt och stilla. Hon såg på sin klocka. Klockan var fem på kvällen. Skulle Markus komma hem snart? Förväntade han sig att hon skulle ha börjat förbereda middagen eller väntade han sig att hon fixade något enbart till sig själv i sin lilla kokvrå?

Stora tårar fyllde hennes ögon. Hon kände sig som en främling som tvingat sig in hos en okänd människa.

Hon stod hjälplös vid kortsidan av det stora bordet när hon hörde en bil svänga in på grusplanen. Hon stelnade till. Hon ville gå fram och kika ut genom fönstret, men det var som om hon frusit fast i golvet.

Hon stod fortfarande kvar, stel som en pinne, när Markus kom in. Med stort besvär försökte hon ordna sina anletsdrag, så att hon skulle kunna pressa fram ett leende och verka normal.

– Hej.

Han såg forskande på henne, men sa ingenting om att hon såg uppjagad ut. Kanske hade hon verkligen lyckats att dölja det.

– Jag har något till dig, fortsatte han och lade en mobiltelefon på köksbordet. Släng din gamla. Det finns ett nytt simkort till den här, det är ett kontantkort.

– Jamen, det hade du inte behövt…

– Du måste hålla med om att det är det bästa att göra. Och lugn, jag ska skriva ner hur mycket den kostade så att vi kan lägga till på pengarna för hyran. Det är där skon klämmer kanske?

– Ja, nickade hon.

– Jag föreslår att du meddelar din far ditt nya nummer. Och Jakob ska väl också ha det.

Han såg på henne med en vänlig och frågande blick och även om det var en ny uppmaning från hans sida, så lät det inte alls som en order.

Markus är inte Horst, tänkte hon. Dessutom kommer Markus bara att bli en parentes i mitt liv.

– Tack, sa hon. Det var väldigt omtänksamt av dig.

– Såna är vi här ute på landet, log han. Har du funderat på vad du vill ha till middag? Jag utgick från att vi skulle äta ihop, det är lättast så. Men självklart, om du hellre vill…

– Det blir bra, avbröt hon. Jag hade tänkt börja laga något, men kände mig inte helt bekväm med att börja rota runt i ditt kök hur som helst.

– Under tiden som du bor här ska du betrakta det som ditt kök också, sa han och slog ut med armarna. Ska vi kika vad som finns och hjälpas åt?

Den natten sov Ninni tungt och drömlöst. Inga mardrömmar om Horst och hon vaknade inte helt plötsligt med en känsla av panik. När Markus var i huset kände hon sig trygg.

På morgonen gick upp hon samtidigt som Markus. De åt frukost ihop och även om de fortfarande var främlingar för varandra så kändes det helt naturligt.

När Markus reste sig och sa att han skulle köra iväg några timmar och komma tillbaka när det var dags att köra in till kommunen, såg hon redan fram emot att han skulle återvända.

Innan hon hann tänka för mycket sköt hon tankarna ifrån sig igen. I stället gick hon upp på ovanvåningen och tog för första gången en ordentlig titt på vad hon egentligen hade fått med sig i ryggsäcken. Det var inte mycket. Några underkläder, några toppar, en stickad tröja, två par långa byxor och en grön klänning som hon köpt för att den matchade hennes ögon.

Hon tog en dusch och tog sedan på sig byxor, en topp och den stickade tröjan. Hon hade inte fått med sig något smink, men det var som det var. Även om det hade varit skönt att kunna fixa till sig lite, så kunde hon inte helt enkelt.

Det var inga problem att flytta sin adress till Sverige. När Ninni berättade att hon förlorat både pass och legitimation så fick hon löfte om att få nya. Hon tog bilder till ett nytt pass och även om det var Markus som återigen fick betala, kände hon ändå en stor, jublande glädje inom sig och hon kunde inte låta bli att le.

Hon hade sluppit ifrån Horst. Han skulle aldrig mer kunna komma åt henne. Samma eftermiddag följde hon med Markus till godsägaren Nils Bruck och med tillfredställelse kunde hon säga att hon hade alla papper som behövdes i ordning.

– Jag har inga referenser som kan berätta att jag är duktig på att laga mat, sa hon. Men det är jag.

– Om Markus rekommenderar dig så litar vi helt på honom, log godsägarens hustru Helena.

Nils Bruck tog till orda igen och berättade att det skulle bli jakt i de stora skogarna nästkommande helg.

– Då räknar vi med din hjälp, sa han och såg leende på Ninni under sina buskiga ögonbryn.

På vägen hem kände sig Ninni som hon var i sjunde himlen. Hon hade jobb på gång och hon befann sig långt utanför Horsts radie.

– Så härligt att se dig glad. Markus log oväntat.

– Jag är verkligen glad, sa hon. Glad och tacksam.

– Och jag är tacksam att du vill ta dig an Maja när hon kommer, sa han med plötsligt allvar. Även om jag vet att hon alltid är glad för att vara här hos mig, så är jag rädd att hon har tråkigt. Jag kanske inte är så rolig att umgås med hela tiden, inte för en för elvaårig flicka åtminstone.

Del 10 hittar du på allas.se den 10 december.