Julias coronasmittade pappa svävade mellan liv och död: ”Vi sa hej då till varandra”

Lars som överlevde corona tillsammans med sin fru och dotter.

Det dröjde innan Lars fick rätt vård för sin corona.

Foto: Privat
När Lars vaknade upp med hög feber trodde han att det var vanlig influensa. I själva verket var det corona och familjen fick kämpa för att Lars skulle få rätt vård. På sjukhuset sövdes Lars ner, utan att veta om han skulle överleva.
– Pappa ringde och sa att han älskar oss, säger dottern Julia.

Hemma hos paret Ljungqvist är det alltid spring i dörren, trots att alla de vuxna barnen har flyttat ut. Lägenheten i centrala Borlänge är familjens mittpunkt.

Dottern Julia Ljungqvist, 23, har fem äldre syskon och står sin stora familj väldigt nära. Hon umgås tätt och ofta med pappa Lars, 61, och mamma Iréne, 60. I dag bor Julia i Siljansnäs utanför Leksand med sambon Andreas och sönerna Theo, 3, och Melker, 4 månader.

En ung familj står utomhus i solen och ler in i kameran.

Julia Ljungqvist bor i Siljansnäs med sambon Andreas och sönerna Theo och Melker.

– Jag umgås med mina föräldrar som att de är mina vänner, vi har väldigt roligt ihop. Både mamma och pappa är starka och glada. Pappa har visserligen åldersdiabetes, men klarar sig utan mediciner och reglerar sjukdomen med kosten. Han är en ungdomlig busfarbror och samtidigt den trygga familjefadern, berättar Julia.

Men den senaste tiden har familjen Ljungqvist levt som i en berg-och-dalbana av känslor. Sedan Lars blev inlagd på intensiven för tre veckor sedan har de slitits mellan hopp och förtvivlan.

Vaknade upp med feber

Lördagen den 21 mars träffades de allihop hemma hos Lars och Iréne. På söndagen tyckte Iréne att Lars hade lite hosta, och på måndagen vaknade han med hög feber.

– De trodde att det var en vanlig förkylning eller influensa. Men pappa var riktigt medtagen, han låg mest och sov, berättar Julia.

På onsdagen ringde Lars vårdupplysningen 1177 som också tyckte att det lät som influensa, och Lars ordinerades vila. Men dagarna gick, Lars blev inte bättre, och när han började yra blev Iréne orolig. På fredagen ringde Lars 1177 igen och de skickade en ambulans hem till paret.

Ambulanssjukvårdarna tyckte inte att Lars behövde åka till sjukhus utan rekommenderade honom att åka till vårdcentralen. Men när sjukvårdarna hade åkt igen hade Lars ingen energi att ens ta sig dit.

Anna vet hur det känns att få det värsta beskedet

– Pappa är en person som biter ihop och inte vill vara till besvär. Jag förstår att det är svårt för ambulanspersonal att göra en bedömning, men man borde ha sett hur sjuk han var. Han orkade knappt prata, och mamma förklarade att han hade haft hög feber länge, trots febernedsättande, säger Julia.

Helgen gick och Lars blev inte bättre. Irénes oro växte.

– Mamma sa till mig att hon inte ens visste om han skulle överleva natten, berättar Julia.

Blev hemskickad med antibiotika

På måndagen åkte paret till vårdcentralen där man såg att Lars hade dålig syresättning, höga infektionsvärden och var nästan blå om händerna.

– Trots det så skickade läkarna hem pappa med antibiotika, och tänk vad många ytor han exponerat på vägen dit och hem, säger Julia uppgivet.

Lars blev sjukare och sjukare, den 40-gradiga febern gav inte med sig. På onsdagen ringde han till sin dotter. Den annars så starke mannen som aldrig klagar sa att han ville ha hjälp, att han inte orkar mer.

Ett medelålders par håller om varandra och ler in i kameran.

Lars och Iréne Ljungqvist har alltid prioriterat familjen först. Foto: Privat

– Mamma hörde att han hade kort andhämtning, och det var kämpigt för henne att strida för pappa eftersom hon själv blivit sjuk, om än inte lika allvarligt.

Julia och hennes familj var också sjuka, alla hade de ju umgåtts helgen innan Lars blev dålig. Julia trodde att de alla drabbats av corona och satte sig själv och familjen i karantän i 14 dagar.

– Det var frustrerande att vara helt strandsatta, att inte kunna hjälpa mina föräldrar, berättar hon.

Sa ”hej då” till varandra

På torsdagen ringde Lars 1177 igen, som återigen hänvisade honom vårdcentralen. Men när han somnade av utmattning mitt i samtalet tog Iréne telefonen och ringde efter ambulans. Äntligen fick Lars komma till Falu lasarett, där han blev inskriven på infektionskliniken. Han fick maxdos av syrgas, utan effekt. Ett första test för coronaviruset visade negativt, men dagen därpå gjordes ett nytt test som visade positivt.

Läget försämrades och på natten trodde läkarna att Lars skulle behöva sövas ner. Han flyttades till intensivvårdsavdelningen och fick ringa hem till familjen.

– Vi hade ett videosamtal på natten, och jag visste ju inte om detta skulle bli det sista samtalet jag hade med pappa. Han var rädd och sa att han älskar och saknar oss.

Klara-Maria är drabbad av corona:

Julia väckte sin äldste son som också fick säga hej då till morfar.

– Jag ville göra honom delaktig så att han kunde förstå vad som hände, och förklara att det är okej att allt inte är okej, säger Julia.

En glad liten pojke håller sin nyfödda lillebror i famnen.

Theo, 3 år, men lillebrorsan Melker. Foto: Privat

Lars försökte busa med sitt barnbarn genom telefonen och sa att han skulle fixa det, att de alla snart skulle vara tillsammans igen och titta på hockey ihop som vanligt.

– Jag sa till pappa att vi är med honom hela tiden och att han måste klara detta, att vi alla behöver honom. Jag kände stress, rädsla och smärta på samma gång, berättar Julia.

Julias bror blev hjärnskadad

Det här är inte första gången familjen Ljungqvist går igenom en kris. För fem år sedan frontalkrockade Julias bror Robin med en annan bil och han fick en allvarlig hjärnskada. Han var 25 år och hade precis köpt ett hus som han inte hann flytta in i.

Både Iréne och Julia tog jobb som Robins assistenter, och fram till förra sommaren bodde han hemma hos föräldrarna.

– Robin har äntligen flyttat till ett eget boende och mina föräldrar har sett fram emot att börja ta tag i sina egna drömmar igen. Och så händer det här, säger Julia.

När Robin låg nedsövd efter olyckan satt familjen vid hans sida, höll honom i handen och pratade med honom. Sedan dess inser Julia vikten av att förmedla styrka till någon som är svag.

– Precis som till Robin sa vi nu till pappa i telefon att han har massa kvar att kämpa för och att detta inte ska knäcka honom eller oss som familj.

Samlade kraft tillsammans

Under natten såg läkarna en liten förbättring och avvaktade med att söva ner Lars. Men på fredagskvällen blev han sämre igen, och fick till slut sövas.

– Pappa hann bara ringa till mamma och säga att han älskar oss alla, säger Julia.

Lars hölls nedsövd i tio dagar. På varsina håll levde familjen i ovisshet och kunde bara ta en timme i taget. Julia, som just nu är föräldraledig från jobbet som undersköterska, har vana av att stötta människor i kris. Nu fick hon kämpa för att hålla ihop både sig själv och Iréne.

– Mamma och pappa har alltid gjort så mycket för oss barn och åsidosatt sig själva. Det var hjärtskärande att mamma satt själv hemma – ensam, ledsen och sjuk och utan sin livspartner sedan 40 år vid sin sida. Jag försökte ge kraft till henne genom att få henne att fokusera på det positiva. Vi ringde videosamtal varje dag och hade till och med telefonerna igång på natten så att jag kunde höra mamma om hon skulle vakna och vara orolig, berättar Julia.

En äldre man sitter med två barn i knät.

Lars är familjens busfarbror. Foto: Privat

Själv fick Julia kraft av sin egen lilla familj.

– Andreas var med även efter Robins olycka, och vi står varandra otroligt nära. Det finns en öppenhet mellan oss som har gett mig all den kraft jag behöver.

”Hej Julia, det är pappa”

Så en morgon fick Julia telefonsamtalet hon aldrig kommer att glömma. Telefonen hade gått varm från vänner, familj och sjukhuspersonal de senaste dagarna, och hon hade aldrig kunnat gissa vem det var som ringde.

– Jag hörde en svag men välbekant röst som sa: ”Hej Julia, det är pappa. Jag klarade det”. Jag tappade luften och bröt ihop och sa att jag saknat honom så mycket. Det är svårt att sätta ord på vad jag kände, jag skrattade och grät samtidigt.

Enligt läkarna var Lars ovanligt pigg när han till slut fick vakna upp. Julia kunde inte hålla sig ifrån att träffa Lars, så några dagar senare åkte hon och familjen de sex milen till Falu lasarett.

– Jag ringde och sa att han skulle gå ut på trappen utanför hans rum, och där hade jag lagt en teckning som Theo ritat med en bil, morfar, läkare och hundvalpar på. Vi stod ungefär sex meter ifrån varandra, och det betydde massa för pappa att få se oss, berättar Julia.

8 svenska vittnesmål om coronan i världen: "Apokalyptiskt":

Inte bara en siffra i statistiken

Julia har valt att berätta om Lars och sin familj med flera medier under denna svåra period, redan under tiden som han låg nedsövd. Hon är mån om att visa att Lars inte bara är en siffra i statistiken. Och hon försöker hitta en förklaring till varför det hann gå så långt innan Lars fick rätt vård.

– Jag förstår att sjukvården är hårt belastad, men jag önskar att pappa hade blivit uppmärksammad tidigare. Vi flaggade tydligt att vi behövde hjälp redan från början.

Julia tror att Lars i normala fall hade fått komma till sjukhus direkt.

– Man kan inte låta bli att känna en viss besvikelse över att han inte blev uppmärksammad, det var så himla nära att det inte gick bra. Det är en otrolig maktlöshet man känner som anhörig. Men vi är tacksamma att det gick bra, och när han låg inlagd fick han otroligt bra vård.

Efter sex veckor i coronakarantän – nu är Klara-Maria äntligen frisk

Julia vill även få människor att förstå allvaret med covid-19.

– Det känns som ett hån när man ser människor som sitter på uteserveringar, men jag antar att folk inte kan relatera till allvaret när man inte sett sjukdomen på nära håll. Med vår historia kanske folk inser att det kan hända deras föräldrar – eller dem själva.

En psykisk påfrestning

Lars fick stanna kvar på sjukhuset ytterligare en vecka efter uppvaknandet. Men dagen som familjen Ljunqvist längtat efter är nu äntligen här. I dag får nämligen Lars komma hem igen.

– Mina föräldrar har längtat så otroligt mycket efter att få vara med varandra igen. Förhoppningsvis har de genomlidit tillräckligt nu och kan få tid till att bara rå om varandra.

Varje dag som Lars låg nedsövd skrev Julia dagbok där hon skrev direkt till sin pappa. Hon berättade vad som hände hemmavid, men även hur det gick för honom på sjukhuset.

– Jag tror att jag ska ge den till honom så småningom, det kanske kan hjälpa honom att förstå vad som hände under de dagar som han var bortkopplad från världen, säger Julia.

Iréne har varit symptomfri ett tag nu, men tar det säkra före det osäkra.

En glad familj sitter på en läktare och ser på hockey.

Snart kan nog Theo gå på hockey med mormor och morfar som vanligt igen! Foto: Privat

– Viruset har nog satt sig som en rädsla och oro inom henne, så när jag och Andreas hälsade på i veckan för att ställa ut deras utemöbler höll sig mamma inomhus. Vi hade ett fönster öppet så vi kunde prata med varandra, berättar Julia.

Nu kan familjen Ljungqvist pusta ut och fokusera på att långsamt återgå till vardagen igen. Hemma i Siljansnäs är det födelsekalas för lilla Theo, men för Lars och Iréne i Borlänge är det återhämtning som gäller.

– Pappa behöver nog tid rent mentalt att smälta allt som hänt. Det skulle nog vara svårt för vem som helst att bearbeta att man varit så nära att mista livet. Inom loppet av några timmar fick pappa veta att han skulle sövas, men utan några garantier att han skulle vakna upp eller träffa sin familj igen. Och så vaknar han upp tio dagar senare och ska förstå vad som hänt. Vi får ge honom tid, och han vet att han har ett stort stöd i oss.

Med stor envishet har Lars gjort allt för att bli stark igen och snabbt kunna komma hem till Iréne – och hemmalagad mat!

– Så fort vi får ses igen kommer ett lugn att infinna sig, det har varit så tydligt att det är något som har fattats oss. Snart kan vi äntligen bli kvitt den saknaden, säger Julia.

Mer intressant innehåll hos allas.se: