Julkalender del 11: Någon iakttog dem – hennes hjärta bankade hårt

På fredagskvällen kom Sara, Markus ex-fru, till huset tillsammans med Maja.

Sara var öppen och hjärtlig, men också en smula på sin vakt inför den okända kvinnan som skulle tillbringa helgen med hennes dotter, och det förstod Ninni så väl.

Sara frågade inte om Ninni och Markus var mer än goda vänner, även om det var tydligt att hon egentligen velat göra det.

Maja hade däremot inga sådana spärrar. Så fort hennes mor hade kört iväg frågade hon rakt ut om Ninni var hennes pappas flickvän.

– Det är jag inte, sa Ninni. Men jag har lovat honom att jag ska hjälpa dig att julpynta hela huset.

– Åh, så roligt, sa Maja, som var en kopia av Markus med sina mörkblå ögon och det mörka, nästan svarta, håret.

– Mamma tycker det är för tidigt att julpynta nu, fortsatte hon. Hon vill inte göra det förrän senare i december.

– Din pappa har letat fram en massa saker, sa Ninni. Vi kanske ska…

– Jag vet precis var allting ska vara, avbröt Maja. Hon slog handen för munnen och tittade på Ninni.

– Du får såklart också bestämma lite, sa hon sedan.

– Vi får se vad du tycker först. Jag är säker på att du vet de allra bästa ställena att pynta.

Det gjorde Maja. Det fanns ingen tvekan om var tomtar, änglar och ljusstakar skulle placeras. Som en virvelvind for hon runt och hängde pyntet och ställde dekorationerna där de förmodligen alltid stått.

Ninni var i full färd med att hjälpa henne att hänga upp röda julhjärtan när Ninnis far ringde. Han frågade återigen om han skulle komma hem till Sverige, men Ninni lugnade honom och sa att hon hade det bra.

– Men har du inte lust att komma hit över då? frågade han.

– Nej tack, pappa, sa hon mjukt. Jag tror jag stannar här.

– Och du har lämnat Horst nu? Vad hände egentligen?

– Jag fick bara nog, sa hon stilla. Just nu slickar jag mina sår och funderar på min framtid.

– Du har väl inte gett upp dina planer på en karriär?

– Jag vet inte. Jag har insett att det är så mycket skvaller och intriger i operavärlden, men… Jag kan ha fel förstås. Kanske har jag bara träffat på fel slags människor.

– Det kan du tacka Horst för.

Hennes fars röst lät plötsligt bitter, men strax därefter mjuknade den igen.

– Det är din framtid det handlar om, Ninni. Om du inte har lust att följa din dröm, så är det så det är. Men du ska veta att du låter världen gå miste om en fantastisk röst om du slutar att sjunga.

– Du är snäll du, pappa, sa Ninni med en klump i halsen. Jag måste bara få tid att tänka lite. Jag har inte gett upp sången, men om det ska vara på en operascen vet jag inte ännu.

När Ninni och hennes far lagt på insåg hon att Maja stod intill och nästan hoppade av upphetsning:

– Är du en sådan som sjunger opera? frågade hon med stora ögon.

– En gång i tiden ville jag gärna vara en sådan, log Ninni.

– Var det din pappa du pratade med?

– Ja, det var det.

– Var är din mamma?

– Hon är död.

– Åh, nej, så sorgligt. Maja slog tröstande armarna om Ninni.

– Är du väldigt ledsen?

– Det har jag varit, men nu är det så längesen att jag knappt kan minnas henne.

Ninni strök flickan över det mörka håret.

– Ska vi inte lyssna på lite julmusik? frågade hon. Så att vi kommer riktigt i stämning!

– Vi kan leta upp något på min iPad, sa Maja och sken upp.

Maja hade inte långt från tanke till handling och strax därpå strömmade julmusiken ut i rummen och både hon och Ninni sjöng med.

– Nu kommer snart en riktigt fin, sa Maja efter en stund. Stilla natt.

Låten började och Ninni sjönk ner på närmaste stol och lyssnade ett ögonblick på den vackra melodin, innan hon började att sjunga med.

Hon märkte inte att Maja hade tystnat och satt helt stilla och bara tittade på henne. Hon hörde inte heller att Markus kom in i rummet där de precis hängt upp julhjärtan i fönstren.

Hon förlorade sig helt i sången och mindes alla de fina julaftnar som hon och hennes far hade tillbringat tillsammans. På den tiden hade hennes väninnor tyckt att det måste vara trist att bara vara två som firade jul tillsammans, men Ninnis far hade alltid varit så bra på att göra julaftonen mysig och rolig.

Och även om det hade varit svårt att dansa i ring kring granen när man bara var två, hade de ändå dansat runt den, och sedan dansat runt tillsammans i hela huset och skrålat Nu är det jul igen av hjärtans lust.

Ninni var helt borta i tankar när låten var slut. Hon satt bara stilla och stirrade framför sig med ögonen fulla av tårar. Tiden kring julen hade alltid varit enkel och vacker. Men så hade Horst kommit in i hennes liv. Hon blev så stormande förälskad att hon hade vänt allt och alla som hon höll kära ryggen.

Horst hade velat att hon följde med honom till Berlin, och det hade hon naturligtvis gjort.

– Ninni. Ninni, du får inte gråta.

Majas röst fick henne att återvända till nuet. Grät hon? Förläget torkade hon tårarna från kinderna. Då hörde hon Markus klappa bakom sig och inte förrän då insåg hon att han också var i rummet.

– Det var mycket vackert, sa han med ett allvarsamt uttryck i ansiktet. Du borde verkligen följa dina drömmar.

Ninni ryckte på axlarna och slog ut med händerna. Hon visste inte vad hon skulle säga. Hon kände sig mest bara förlägen över att hon låtit sig ryckas med och glömt var hon befann sig.

– Har vi inte gjort det fint, pappa? frågade Maja i nästa sekund. Ninni är så bra på att pynta!

– Det ser riktigt flott ut, medgav Markus. Är ni färdiga nu?

– Vi har lite kvar att göra, men du kan ju börja laga mat.

– Då gör jag det.

Markus skrattade och sträckte ut armarna så att han kunde ge sin dotter en kram. Ninni såg på dem. Kärleken lyste mellan dem och hon visste instinktivt att Markus var en bra far. En far som skulle gå genom eld och vatten för sin dotter.

Hon förstod också den sorg han måste ha känt när det gick upp för honom att hans ex-fru och han inte skulle kunna fortsätta att leva tillsammans. När han fick inse att drömmen om att få fler barn inte skulle bli sann.

När de senare satt vid bordet och åt fläskkotletterna som Markus hade tillagat flödade orden ur Maja. Det var tusen saker hon skulle berätta om för sin pappa, om skolan och fritiden, som hon till stor del tillbringade på en ridskola och i stallet.

– Kan du rida, Ninni? frågade hon plötsligt.

– Det kan jag inte. Jag har aldrig suttit på en hästrygg. Men jag kan göra änglar. – Änglar?

– Ja, änglar i snön.

– Aha, det där när man ligger ner i snön och gör vingar och kjol med sina armar och ben.

– Precis, log Ninni.

– Ska vi göra några? Alltså, när vi har ätit klart?

Maja såg med ögon som strålade av förväntan på Ninni.

– Det kan vi göra, sa hon glatt.

– Och imorgon ska vi baka pepparkakor och göra julgodis!

– Nu får du inte planera in alltför mycket, sa Markus, men Ninni log bara.

– Såklart ska vi göra det, sa hon.

– Jag kan duka av, om ni vill gå ut i snön och göra änglar, sa Markus när de hade ätit.

– Det är väl okej, eller hur Ninni?

– Jag antar det. Ninni såg lite förläget på Markus som bara skrattade.

– Jag kommer ut och tittar på dem om en stund. Maja sprang i förväg ut i hallen och satte blixtsnabbt på sig sin tjocka jacka.

Ninni kände sig generad igen.

– Jag har lånat jackan som hänger bredvid tvättmaskinen, sa hon.

– Det kan du fortsätta med.

Markus såg på henne. Hans ögon var så varma att Ninni kände hur hennes hjärta gjorde ett oväntat litet skutt.

– Tack, mumlade hon innan hon skyndade sig efter Maja, som redan låg på ryggen i snön och viftade med armar och ben.

Ninni skrattade och lade sig ner bredvid henne.

– Dina änglar blir större än mina, konstaterade Maja när de efter en stund försiktigt reste sig upp för att beundra sina konstverk.

Ninni hade precis lagt sig ner igen då hon i ögonvrån fick syn på en mörk figur mellan träden. Hon reste sig upp. Det var någon som betraktade dem, men figuren var för långt bort för att hon skulle kunna se om det var en man eller en kvinna.

I nästa ögonblick försvann den mörka skuggan in genom träden. Ninnis hjärta bankade hårt. Vem var det som hade stått och tittat på dem? Kunde det vara… kunde det vara Horst?

Del 11 hittar du på allas.se den 11 december.