Hemma hos Joanna Ågren, 47, och hennes man Tomas är det sällan tyst. I villan utanför Stockholm är det nästan alltid någon hemma – förutom Joanna och Tomas och deras två barn bor här sedan snart två år tillbaka två unga killar från Afghanistan. Nittonåriga Mehdi och Nas har blivit som bonusbarn i familjen.
– Jag tror att tanken på att släppa in någon över tröskeln till ens hem är det största steget. När man väl har bestämt sig så anpassar man sig väldigt snabbt till sin nya familjekonstellation, säger hon.
Joanna Ågrens engagemang som volontär startade 2015 då en stor mängd människor kom som flyktingar till Sverige. Hon började jobba frivilligt på Stockholms central och olika transitboenden. Snart reste hon ner till den grekiska ön Lesbos för att hjälpa till och väl hemma i Stockholm igen kände hon att det fanns än mer hon kunde göra.
– Jag och Tomas fattade beslutet att vi ville hjälpa någon och vi hade ett extrarum. Jag ringde min vän Liisa Korvenranta som också jobbar volontärt och frågade om hon kände till någon som skulle passa hos oss, säger hon.
Tinade upp på grund av barnen
Hösten 2016 flyttade så en 25-årig kille från Irak in hos familjen. Han var utbildad engelskalärare och efter fyra månader var han redo att stå på egna ben och flyttade ut.
– Då kände vi att vi hade gjort vårt – skönt! Men så ringde Liisa och sa att hon visserligen visste att vi hade sagt att vi var klara, men att det fanns en kille som var akut hemlös. Hon visste inte vad hon skulle göra av honom och undrade om han kunde bo här bara några veckor.
Joanna Ågren. Foto: Magnus Ragnvid
Joanna och Tomas bestämde sig för att ta emot den nya killen och låta honom bo hos dem fram till sommaren, då de skulle iväg till Skåne på semester. Det här var våren 2017 och killen hette Sha.
– Det var en extremt blyg kille som inte pratade svenska och som liksom tryckte sig mot väggarna för att obemärkt ta sig till ett annat rum. Vi märkte att det här skulle bli jobbigt, och undrade vad vi hade gett oss in i.
Joanna visste det inte då, men Sha skulle komma att få en alldeles speciell plats i hennes liv och hennes hjärta. Tack vare barnen Tim och Selma började Sha så småningom tina upp. De satt tillsammans med honom i hans rum efter förskolan och Joanna kunde höra dem skratta där inifrån, trots att de inte pratade samma språk. Sha började söka ögonkontakt allt oftare och rörde sig mer avslappnat i huset.
Han var så smal och tunn och jag tänkte att det här klarar jag inte av
När de där veckorna gått kände Joanna och Tomas att de inte kunde låta honom bo på gatan – Sha fick stanna kvar.
– Den hösten flyttade vi till ett nytt hus och då hade vi plötsligt plats för en till, säger Joanna.
Det visade sig att Sha hade en kompis som var i behov av boende. Han fick flytta in och fann sig snabbt tillrätta i familjen.
– Dessutom hade vi två byggarbetare som bodde hos oss då. Vi hade två sovrum, två kokplattor och ett badrum på åtta personer. Det var ett sådant kaos att det liksom inte var någon idé att stressa upp sig. När vi sedan hade genomgått det stålbadet kände vi oss rätt luttrade, säger Joanna och skrattar åt minnet.
Civilsamhället har ställt upp
Sedan dess har deras extrarum aldrig stått tomt. Behovet av bostad bland unga afghanska killar som kommit till Sverige på flykt undan terror och förföljelse i hemlandet, är skriande. Många av dem har fått sin ålder uppskriven efter de kontroversiella åldersbedömningar som infördes 2016 för att användas i asylprövningarna.
Bedöms man vara 18 år eller mer blir man utskriven från sitt ungdomsboende och erbjuds i stället plats på ett vuxenboende som kan ligga hundratals mil från skola och andra sociala sammanhang. Om man flyttar är risken att man blir isolerade och tvingas börja om på nytt, varför många väljer att stanna kvar i exempelvis Stockholm trots att de saknar boende. De senaste åren har tusentals svenskar öppnat sina hem för dessa människor, och de har kommit att spela en stor roll för deras välmående och livssituation.
Joanna påpekar att allt sker helt på frivillig basis och att hennes familj inte få en krona från staten för sitt engagemang.
Efter att han hade åkt tror jag att jag grät i 24 timmar
Joanna blev med tiden en stor trygghet för Sha. Efter sex år på flykt hade han många traumatiska upplevelser att bearbeta och stressen ökade av att inte få veta om han skulle få stanna i landet eller inte. Han och Joanna fann varandra inte minst genom musiken som är ett stort gemensamt intresse, och hon såg till att han fick professionell hjälp för att hantera sina trauman.
Joanna Ågren tillsammans med Sha och barnen Tim och Selma. Foto: Privat
Men tryggheten blev kortvarig – i mars 2018 fick Sha det tredje och slutgiltiga avslaget på sin asylansökan och i april samma år deporterades han till Afghanistan.
Sorgen hos Joanna och den övriga familjen, som vid det här laget kommit Sha väldigt nära, var stor.
– Efter att han hade åkt tror jag att jag grät i 24 timmar, har Joanna tidigare berättat.
Tog emot ytterligare två killar
Att Afghanistan är rankat som ett av världens absolut världens farligaste länder gör inte oron för Sha mindre. Röda korset rapporterar att godtyckliga avrättningar, kidnappningar och attacker mot civila mål som skolor och sjukhus, är vanligt förekommande. Under de snart 18 månader Sha har varit tillbaka har han blivit brutalt rånad och misshandlad och dessutom upplevt två självmordsbombningar på nära håll, berättar Joanna. Vid det ena tillfället såg han sin arbetsgivare sprängas i bitar, medan han själv räddades av att han satt kvar i bilen en liten stund extra.
– När han ringde mig några timmar efter dådet bad han, ”snälla kan du inte bara ta hem mig till Sverige igen. Hjälp mig, jag är så rädd.” Jag kände mig så oerhört maktlös. Det kändes så grymt att behöva säga till honom att det inte går. Jag kan inget göra, säger Joanna.
Det var mycket frustration, ångest och sorg i början
Men trots att risken är stor att hon får hjärtat krossat ännu en gång, beslutade sig Joanna i samråd med Tomas att låta ytterligare två ungdomar flytta in. Nu har Mehdi bott hos dem i två år och Nas i ett och ett halvt år.
– Jag tänkte ändå att vad är ett krossat hjärta jämfört med vad de här killarna går igenom. Men när en av killarna flyttade in hade han varit hemlös i flera månader. Han var så smal och tunn och jag tänkte att det här klarar jag inte av. Men hans personlighet är helt magisk, han är så lugn och har en sådan styrka att man baxnar.
”Jag kan inte bära deras trauman”
Efter att ha följt Shas resa har Joanna lärt sig mycket.
– Jag kan inte bära deras trauman och upplevelser inom mig som jag gjorde med Sha. Så jag såg till att den här killen fick professionell hjälp snabbt och sedan har skolan stöttat honom något enormt. Så det har ändå fungerat väldigt bra, och nu har han även gått upp tio kilo.
Killarna hjälper till så mycket de kan i hemmet och på det stora hela lever de som en helt vanlig familj med tonårsbarn. Mehdi och Nas hämtar barnen i skolan och hjälper till med maten. Familjen äter tillsammans varje kväll och Joanna och Tomas hjälper till med läxläsning.
Joanna Ågren tillsammans med barnen Tim och Selma samt ungdomarna Nas och Mehdi. Foto: Privat
Men på vissa sätt skiljer sig deras vardag från andras. Efter en uppväxt kantad av svårigheter och osäkerhet samt flera år på flykt bär ungdomarna på ett tungt bagage. Joanna har valt att axla ett stort ansvar – hon ser till att hålla kontakten med rätt vårdinstanser, med Migrationsverket och andra myndigheter och skola. Hon tar reda på hur man skriver ett verkställighetshinder, vem man vänder sig till för att få psykologhjälp och sätter sig in i nya asyllagar.
Numera ligger hon åtminstone inte sömnlös om nätterna och oroar sig. Så kunde det vara tidigare.
– Det var mycket frustration, ångest och sorg i början. Det är lika fruktansvärt varje gång någon deporteras och jag har själv behövt gå i terapi för att hantera det. De här killarna kommer med djupa trauman och jag har ju inga professionella verktyg för att tackla det. Hur hanterar man när någon sitter framför en och berättar att hela deras familj har blivit slaktad?
Vi ser inte killarna som inneboende, utan vill att de ska vara en del av familjen
En grundförutsättning för att Joanna och Tomas har fortsatt att ta emot ungdomar i sitt hem, är att alla i familjen mår bra och att ingen känner sig förbisedd. Och enligt Joanna fungerar det bättre än hon kunnat drömma om.
– Jag tror faktiskt att barnen mår ännu bättre i en sådan här konstellation. De har alltid någon vuxen att vända sig till. De tillbringar mycket tid med sina storebröder och alla är väldigt bekväma i varandras sällskap. Vi ser inte killarna som inneboende, utan vill att de ska vara en del av familjen. På det stora hela har det varit en gåva för familjen att ha fått dessa fina ungdomar.
Joanna Ågren och maken Tomas har inte ångrat att de öppnat sitt hem för bostadslösa ungdomar. Här tillsammans Tim, Selma, Nas och Mehdi. Foto: Privat
Engagemanget har dalat
Joanna är aktiv i nätverket Vi står inte ut men fortsätter aldrig kämpa, som har 77 000 följare på Facebook, och får ofta telefonsamtal eller meddelande från andra volontärer som undrar hur lagstiftningen fungerar eller vart man ska vända sig för att få hjälp i en specifik fråga. Det är ett engagemang som tar mycket tid och kraft.
Under 2015, då ett stort antal människor sökte asyl i Sverige som en följd av bland annat kriget i Syrien men också det osäkra läget i Afghanistan, var många svenskar villiga att hjälpa till. På flera orter runt om i landet anmälde sig svenskar som volontärer och hjälpte frivilligt till med att ordna transport, boende och förnödenheter till de nödställda. I medierna fyllde rapporter om svenskarnas välvillighet spaltmeter.
I dag upplever Joanna att det engagemanget har dalat betydligt.
– 2015 stod folk med öppna armar, precis som Fredrik Reinfeldt uppmanade oss att göra. Folk hjälpte till överallt, skänkte pengar och samlade in kläder. I dag är det absolut inte så. Vi som står kvar är kanske de som mötte de här personerna på ett personligt plan. Då blir det svårare att släppa engagemanget. I dag har vi inte alls samma stöd från det övriga samhället.
Ett människoliv ska inte behöva vara en sådan kamp
För Joanna slutar inte engagemanget om eller när ”hennes” ungdomar utvisas från landet. Hon har kontakt med Sha och de andra ungdomarna hon har kommit nära så ofta som möjligt. Hon försöker stötta när livet känns som tyngst, hon skickar pengar när de står barskrapade och hon drar i de trådar hon kan för att underlätta deras tillvaro.
Men det är svårt att höra om killarnas upplevelser – våld, korruption, familjer som vänder dem ryggen och länder som inte vill veta av dem.
– Ett människoliv ska inte behöva vara en sådan kamp. De är så unga och ingenting är deras fel. Det är en hård och brutal värld dessa ungdomar har tvingats leva i. Vi bor på samma jordklot, men det är som att vi befinner oss på två olika planeter. Det är svårt att vara så långt ifrån någon man står så nära och inte kunna hjälpa, säger hon.
FAKTA: Utvisningarna till Afghanistan
- Afghanistan har härjats av väpnade konflikter i snart 40 år.
- Talibanerna tog makten i landet 1996. På senare år har även terrororganisationen IS fått fäste i regionen.
- Afghanistan rankas som världens ”minst fredliga” land av den obundna, icke vinstdrivande organisationen The Institute for Economics & Peace (IEP). På andra plats kommer Syrien. ”Afghanistan is now the least peaceful country in the world, replacing Syria, which is now the second least peaceful”, skriver IEP i sin rapport i juni 2019.
- I januari 2017 fick 62 procent av alla asylsökande bifall på sina ansökningar, enligt Migrationsverkets statistik. I augusti 2019 hade den siffran sjunkit till 36 procent.
- Under 2015 sökte 41 564 afghanska medborgare om asyl i Sverige. År 2018 var det 805 afghaner som sökte asyl.
- Mellan januari och augusti 2019 har 787 asylärenden rörande afghanska medborgare avgjorts av Migrationsverket. 303 av dessa fick bifall och 336 fick avslag. När det gäller ensamkommande barn fick 14 barn bifall på sin ansökan och åtta barn avslag.
- I september 2018 kom Migrationsverket med en ny kommentar om säkerhetssituationen i Afghanistan. Enligt myndighetens bedömning är situationen i landet inte så pass allvarlig att det inte finns möjlighet till internflykt inom landets gränser. ”Migrationsverket anser att situationen på många sätt är allvarlig i Afghanistan och i Kabul. Verkets slutsats är ändå att situationen inte har förvärrats på ett sådant sätt att det nu gällande rättsliga ställningstagandet måste ändras”, skrev Migrationsverket då. Myndigheten har tidigare uttalat sig om situationen i Afghanistan här.
- Alla håller inte med om Migrationsverkets bedömning. Människorättsorganisationen Amnesty International rekommenderar svenska myndigheter att stoppa alla utvisningar till Afghanistan, med hänvisning till säkerhetsläget i landet. ”Det finns inte trygghet, säkerhet, bostad, möjlighet till försörjning och tillgång till grundläggande samhällstjänster, vilket ska vara en förutsättning för att anse att det finns ett internflyktsalternativ. Inte bara på kort sikt utan i en någorlunda förutsägbar framtid”, skrev organisationen i ett uttalande 2018.
