Julkalender del 12: Nu var hon övertygad – vet vad hon såg i skogen

Känslan av frihet och glädje hade försvunnit när Ninni återigen låg ner i snön och gjorde en ängel. Hennes hjärta bankade hårt och hon kunde inte låta bli att hela tiden snegla in mot skogen.

– Nej, så fina de är, hördes Markus röst från dörren ut till trädgården. Jag måste nog ta några foton på både änglarna och er två tomtar.

Han plockade upp telefonen ur fickan och tog några bilder. Sedan log han brett.

– Ska vi göra en snögubbe? frågade han.

Maja blev genast eld och lågor. Med ett glatt skratt kom hon på fötter och började att rulla ihop en boll på marken.

Ninni kom också på benen. Hon försökte att låtsas som ingenting, men hennes blick sökte sig hela tiden ängsligt till skogsbrynet. Där fanns ingenting att se.

Kanske hade det varit inbillning? Månen lyste med sitt kalla, klara ljus upp landskapet och visade tydligt att det inte fanns någonting där.

Paranoia, tänkte hon. Jag får nog se upp så att jag inte börjar se spöken överallt.

– Du är så tyst, sa Markus vid sidan om henne. Är något på tok?

– Nej, nej, sa hon snabbt.

Sedan ryckte hon på axlarna och berättade att hon för ett ögonblick hade trott se sig någon som stod i skogsbrynet och tittade på henne och Maja.

Markus blick gled bort mot skogen.

– Tror du inte det kan vara träden som rör sig och att månen kastar skuggor? frågade han vänligt.

– Jo, så är det nog, svarade hon.

Det fanns ingen annan förklaring. Men djupt inom sig var hon säker på att hon hade sett en människa stå där och titta på henne.

Det kunde självklart inte vara Horst. Hur i all världen skulle han veta att hon befann sig här, långt ute på landet mitt i Smålands skogar?

De byggde en tjusig snögubbe. Markus hämtade en halsduk, en hatt och en morot att ha till näsa och Maja hittade små stenar som blev perfekta som ögon och tänder.

– Kan jag inte få hämta en kvast till honom? bad Maja.

– Självklart, log Markus.

Han såg efter sin dotter och vände sig sedan mot Ninni.

– Du har visst vunnit min dotters hjärta, sa han. Tack för allt du gjort hittills, det är snällt av dig. Jag vet att hon kan vara lite för mycket ibland, men…

– Hon är inte för mycket, avbröt Ninni. Du har en underbar dotter.

– Det håller jag förstås med om, men…

Han tystnade när Ninni lade ett finger på hans läppar för att hindra honom att säga mer. För ett ögonblick var det som om tiden stod stilla. Så färgades hennes kinder röda och hon tog hastigt bort sitt finger.

– Förlåt! utbrast hon generat. Jag vet inte vad jag håller på med.

– Det gör inget, sa han och skrattade. Du ville väl bara få tyst på mig.

– Nu har jag hittat en kvast, ropade Maja och kom springande i full galopp.

– Kan du hjälpa mig, pappa?

Markus tog kvasten och satte fast den i snögubben.

– Wow, så fin han blev. Maja gick ett varv runt den stora snögubben och beundrade den.

– Tror ni att han håller tills på söndag kväll när mamma kommer och hämtar mig?

– Det tror jag. Det ska visst bli riktigt kallt i natt, flera minusgrader.

Markus drog sin dotter intill sig. Ninni förstod hur mycket han måste sakna henne när hon bodde hos sin mamma.

– Åh, vilken rolig dag det har varit, suckade Maja belåtet när de satt framför den öppna spisen efter middagen som de hade lagat tillsammans alla tre.

Ninni och Markus höll med.

Ninni var tacksam för att Maja hade kommit till huset. Det hade gjort allting så mycket lättare, umgänget med Markus kändes mer avslappnat och naturligt.

Nu tyckte hon nästan att det kändes som om hon känt far och dotter i hela sitt liv.

Del 13 hittar du på allas.se den 13 december.