Julkalender del 13: Hon vaknade upp till fullkomligt kaos – var det den hon misstänkte?

Dagen därpå vaknade de upp till ett fullkomligt kaos på gräsmattan utanför. Snögubben var omkullvräkt och sönderslagen. Huvudet var trampat i stycken och kvasten låg knäckt vid sidan av resterna av gubben.

Maja stirrade förfärad på förstörelsen.

– Men vem har gjort det här? utbrast hon med tårar i sina mörkblå ögon. Hon såg på sin far.

– Du sa att det skulle bli kallt och att han skulle stå kvar tills mamma kommer. Och det är ju frost nu, eller hur? Så han har inte ramlat av sig själv. Vem kan ha gjort detta, pappa?

– Det måste vara…

Markus blev tyst några sekunder.

– Det är nog djur från skogen som varit framme. De har lekt alltför vilt med vår snögubbe.

– Djuren i skogen leker inte, protesterade Maja.

– Jodå. Markus lade sina händer på flickans axlar.

– Kommer du inte ihåg i våras när vi stod och tittade på hararna?

– Jo, okej...

Maja suckade tungt.

– Kan vi göra en ny snögubbe?

– Det är svårt när det har blivit frost, förklarade Markus. Då är det inte kramsnö, så det är svårt att få den att hålla ihop.

– Men alltså. Maja sparkade till en av de små stenarna som varit snögubbens ögon.

Sedan suckade hon igen.

– Jag går in och skriver till min kompis på Snapchat, är det okej?

– Ja, gör du det. Så ska jag fixa lite frukost till oss. Maja kastade en sista lång blick på röran på gräsmattan innan hon sprang i huset igen.

– Jag vet inte så mycket om rådjur och andra djur, men det kan inte vara sådana som orsakat det här, sa Ninni lågt när Maja hade kommit utom hörhåll.

– Nej, det är det inte. Markus kastade en blick bort mot skogen.

– Jag förstår det inte, fortsatte han. Vem i all världen gör så här mot ett barn?

– Det kanske inte är riktat mot Maja? Kanske är det någon som inte gillar att jag bor här?

Ninni bet sig i läppen. Här, ute i dagsljuset, kändes hennes ord nästan löjliga, speciellt som hon hade övertygat sig själv om att silhuetten hon sett kvällen före bara hade varit en synvilla.

– Det kanske är några unga killar från byn som har roat sig, sa Markus lugnt.

– Varför sa du inte det till Maja?

– För att… Ja, det kanske jag borde ha gjort. Jag ville nog bara beskydda henne. Han tog ett djupt andetag.

– Maja vet mycket väl att det finns egoistiska människor, men jag ser ingen orsak i att ­påminna henne om det.

– Du är en bra pappa, flög det ur henne.

Hon blev lite röd om kinderna igen.

– Jag kanske ska föreslå att vi bakar pepparkakor idag?

– Bra idé, sa Markus och log. Han lade en lätt hand på hennes axel när de tillsammans gick mot huset. Precis innan de kom fram till dörren höll han henne tillbaka.

– Du tänker kanske att det kan vara Horst som har gjort det?

– Jag måste erkänna att tanken har slagit mig. Fast det skulle inte vara riktigt likt honom. Han brukar ge sig på den han vill skada direkt.

På eftermiddagen bakade Ninni och Maja pepparkakor och lussekatter. När de började göra klenäter kom Markus också och hjälpte till.

– Så mysigt vi har det, kvittrade Maja. Precis som en riktig familj.

Markus skrattade, men Ninni låtsades som om hon inte hört vad flickan sa.

Hon visste inte vad som betraktades som en riktig familj, det fanns så många olika sätt att leva på, alla var lika riktiga. Men en sak stod helt klar för henne, och det var att Maja gärna velat att hennes föräldrar skulle bo tillsammans.

Markus verkade också bli fundersam över hennes ord, för han frågade nyfiket hur en riktig familj såg ut.

– Det vet jag inte, svarade Maja efter en stunds tvekan. Jag bara tänker ibland att du måste känna dig ensam i det här stora huset.

– Jag har alla djuren i skogen som grannar, sa Markus. När man har det är man aldrig helt ensam.

– Det var annorlunda när du hade Blomberg. Maja sköt fram hakan och vände sig mot Ninni.

– Blomberg var pappas viltspårhund, förklarade hon. Vet du vad det är ?

– Jag har hört talas om dem, sa Ninni.

– Om jag hade mycket pengar skulle jag köpa en ny till pappa, fortsatte Maja. Men han säger att ingen kan ersätta Blomberg.

– Maja, ska vi inte prata om någonting annat nu? sa Markus.

– Okej då, suckade hon.

Sedan lyste hon upp i ett stort leende.

– Ska vi göra julgodis imorgon? Vi får bara se till att inte äta upp det innan jul.

– Det låter vettigt, sa Ninni och skrattade.

Skymningen var på väg att falla när en bil körde in framför huset och parkerade. Strax därpå ringde det på dörren och några minuter senare slog sig prästen Petter från byns församling sig ner vid köksbordet och smakade på de nyfriterade klenäterna.

– Du måste smaka pepparkakorna också, sa Maja. Det är jag som har bakat alla. Eller ja, inte helt själv, men…

– Så duktigt, Maja, berömde Petter.

– Kom du hit för att du kände att det doftade kakor?

Maja lade huvudet på sned och såg frågande ut.

– Nej, men vilken tur att jag kom precis nu. Era kakor är väldigt goda, speciellt pepparkakorna som du har gjort, vännen. Men det var inte därför jag kom egentligen, fortsatte han vänligt. Jag kom för att min dotter, Agnes, berättade det som alla redan vet, nämligen att det bor en duktig sångerska här i huset nu. Det måste vara dig hon menar.

Han såg på Ninni med ett lite förläget och ursäktande leende.

– Vår solist i kören har blivit sjuk och kanske… Har du lust att sjunga med oss?

– Det vill jag väldigt gärna, flög det ur Ninni.

– Du får självklart betalt för det. Vår organist ska öva på några psalmer ikväll, du kanske har lust att titta förbi då?

– Jo, om det går bra, sa Ninni och såg lite osäkert först på Maja och sedan på Markus.

– Jag kör dig dit, så kan jag och Maja stanna kvar och lyssna, sa Markus.

Del 14 hittar du på allas.se den 14 december.