Sha om livet efter utvisningen: "Ett helvete"

Sha Mohammadi har svårt att sova om nätterna. Kroppen värker efter det tunga jobbet på lagret där han lyckats få en anställning. Han jobbar 14 timmar och dagen, sex dagar i veckan. Lönen räcker knappt till att täcka hyran för det lilla rum han och hans nyblivna fru delar.

Sha har gått ner tio kilo i vikt sedan han tvingades lämnade Sverige i april 2018. Han har blivit brutalt rånad och misshandlad, förskjutits av sin familj, upplevt två självmordsattacker på nära håll och sett människor dödas intill honom. Trots att han bara är 20 år har Sha upplevelser i bagaget som räcker för ett helt liv.

– Att leva i Afghanistan är som att leva i ett helvete. Man kan aldrig vara säker på om man kommer hem levande när man går ut genom dörren, säger han.

Sha är en av tusentals människor som fått avslag på sin asylansökan i Sverige och sedan tvångsutvisats. Allas.se berättade om hans situation redan 2018, då hans svenska extramamma Joanna Ågren i Stockholm beskrev sorgen och saknaden efter att han utvisats. Nu berättar Sha med egna ord om sitt liv och den hårda vardag som är hans verklighet.

Shas historia börjar i staden Herat i nordvästra Afghanistan. Han föddes 1999 och bodde tillsammans med sin familj sina 14 första år i livet.

– Jag älskade dem och vi hade ett bra liv. Jag är äldst och har tre yngre syskon. En bror och två systrar. Fast min bror är död nu, han blev kidnappad för två år sedan.

Redan från en tidig ålder fick Sha hjälpa sin pappa i butiken som familjen ägde. Han plockade varor, sprang ärenden och hjälpte kunderna. Affärerna blomstrade och familjen bodde i ett hus med tillhörande trädgård. Sha gick endast i skola i ett år – en koranskola i hembyn.

– Jag avskydde det, men jag lärde mig åtminstone att läsa. Inte så många får lära sig läsa i Afghanistan, så det var ju ändå bra. Men jag fick inte gå i skolan mer än så, då pappa behövde min hjälp i affären. Det är jättevanligt att barn inte får gå i skolan, säger Sha.

Sha och hans familjer är tadzjiker, den näst största folkgruppen i Afghanistan. Trots att Afghanistan de senaste 40 åren härjats av krig, hade Sha en bra uppväxt.

Sha blev kidnappad

Men en dag, när han var 14 år gammal, hände något som skulle förändra hans och familjens liv för all framtid. Sha blev indragen i en bil och förd till ett hus där han satt fången i ett mörkt rum med bakbundna händer och ögonbindel i två veckor.

– Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag trodde de skulle döda mig varje gång de öppnade dörren, säger Sha.

Orsaken till kidnappningen var pengar. De två män som höll Sha fången utpressade hans pappa på en stor lösensumma. De ringde upp pappan så att han fick höra hur de torterade Sha – på så sätt visade de att de menade allvar med sina hot. För att kunna betala fick pappan sälja sin butik och familjens hus.

Efter att kidnapparna hade fått lösensumman släppte de Sha. Familjen var nu utblottad och hemlös och fick bo hos släktingar. Kanske hade historien fått en annan vändning här, om det inte hade varit för att Sha under fångenskapen råkat få syn på en av kidnapparna då ögonbindeln vid ett tillfälle glidit ner.

– Han hotade mig till livet när han förstod att jag hade sett honom. Men jag berättade för min pappa ändå efter att jag hade släppts fri. Det var ett misstag.

Shas pappa visste inte vad han skulle ta sig till och bestämde sig för att vända sig till polisen. Sha säger att den afghanska polisen är korrupt och inte gör mycket för att skydda befolkningen, men det var den enda utväg pappan kunde tänka sig just då. Polisen sökte upp mannen som kidnappade Sha, något som fick oerhörda konsekvenser då ett direkt dödshot riktades mot Sha och hans familj.

– Han sa att han skulle döda mig precis som han hotat med när jag var kidnappad, eftersom det gjorde att han och hans familj fick flytta från byn de bodde i. Grannarna fick ju reda på vad han hade gjort och han förlorade sin heder, hus och mark. Han tyckte att det var mitt fel som förstört allt för honom och hans familj och för att de var tvungna att flytta.

Flydde till Europa via Iran

Sha säger att det inte går att gömma sig i Afghanistan, han är säker på att hans kidnappare hade hittat honom oavsett vart han tog vägen. Därför fattades snabbt ett beslut om att Sha behövde lämna landet. Dessutom fick hans lillebror, då tolv år, följa med på flykten.

– Hade mannen inte hittat mig så hade han istället dödat min lillebror, det är så det fungerar i Afghanistan. Om en person som har en fått en hämnd på sitt huvud gömmer sig så får nästa manliga medlem i familjen ärva hämnden.

Istället var det deras pappa som blev måltavla för kidnapparens brutala hämnd. Han blev svårt misshandlad med ett järnrör, och skadades så illa att han inte längre kan gå.

För Sha och hans lillebror gick flykten via Pakistan till Iran. Där blev de kvar i två och ett halvt år. De levde som papperslösa och jobbade hårt på byggarbetsplatser för knappt någon lön alls. Livet var svårt och drömmen om Europa växte sig allt starkare. Till sist: när Sha var 16 år gav de sig iväg mot Turkiet.

Men drömmen om en ljusare framtid förvandlades snabbt till en ny mardröm, då polisen genast grep Shas lillebror och deporterade honom tillbaka till Afghanistan.

– Det var hemskt. Jag mådde fruktansvärt dåligt och kände att jag hade misslyckats med att ta hand om honom. Jag saknade honom så mycket och kände mig ensam.

Pengarna var slut, vilket omöjliggjorde att Shas lillebror kunde återuppta flykten. Istället fortsatte Sha sin resa genom Europa alldeles ensam. Vad Sha inte visste då var att det här var sista gången han skulle få träffa sin bror, som skulle komma att gå en lika våldsam som ödesdiger framtid till mötes.

Kom som flykting till Sverige 2015

Via en båtresa som skulle ge Sha mardrömmar under en lång tid efteråt, tog han sig till Grekland och sedan vidare. 2015 var han en av 163 000 personer som sökte asyl i Sverige.

– Det hände mycket hemska saker under flykten och jag såg många döda människor. Jag orkar inte prata om det och vill glömma. Jag saknade min lillebror hela tiden och kände mig så ensam. Jag ville hela tiden vända om och åka tillbaka till honom, men jag visste samtidigt att jag inte kunde ge upp. Min familj behövde mig och att jag lyckades.

Sha anlände till tågstationen i Malmö den första december 2015. Hade han kommit en vecka tidigare hade han omfattats av den nya gymnasielagen som regeringen senare drev fram. Att hela hans framtid skulle avgöras av sju kalenderdagar kunde han omöjligt veta då.

Sha var lättad och glad över att vara framme. Han såg fram emot att börja studera och på sikt skaffa ett jobb. Sverige var annorlunda än allt han tidigare upplevt.

– Jag kände mig fri. Man får tänka vad man vill och säga vad man vill. Polisen eller familjen kommer inte att straffa dig. I Sverige får man själv bestämma vad man vill göra och säga. Det var nytt för mig och jag förstod ganska snabbt hur styrd jag hade varit i Afghanistan.

Han förundrades över jämställdheten mellan könen och att det inte anses oartigt att se äldre människor i ögonen – tvärtom. Han upptäckte att svenskar inte umgås lika intensivt som man gör i Afghanistan och att man inte tar hand om sina släktingar på samma sätt. Skillnaderna var många och påtagliga, men han kände sig som hemma.

När Sha fyllde 18 blev han hemlös. Han hade inte längre hade rätt att bo på de ungdomsboenden han slussats runt mellan under ett och ett halvt års tid och fick inte plats på ett vuxenboende i närheten av det ställe där han till sist hade lyckats skapa sig ett sammanhang.

Fick en svensk familj

Just när allt kändes som tyngst, fick Sha flytta in hos Joanna Ågren och hennes man Tomas i deras villa utanför Stockholm. Till en början var Sha ängslig och blyg.

– När jag träffade Tomas blev jag lite nervös då han sa att han var militär, jag tänkte att det kanske inte var så bra. Militärer i Afghanistan och Iran är inte bra människor. Men när jag sedan kom hem till familjen och mötte Joanna och barnen så förstod jag att det var en jättebra familj. Tomas var jättesnäll och jag förstod att militären i Sverige hjälper människor istället för att kriga.

Till en början försökte han göra så lite väsen av sig som möjligt, vågade inte sitta i soffan eller ta något i köket. Men med tiden blev han mer avslappnad och kände sig snart som en del av familjen.

– Joanna blev som en mamma för mig. Och barnen blev mina nya småsyskon. Jag trivdes så bra i min nya familj, de betydde allt för mig.

Joannas sorg efter utvisningen av Sha, 19: ”Grät i 24 timmar”

Läs mer

Men lyckan varade inte särskilt länge. I augusti 2017 fick Sha det första avslaget på sin asylansökan. Beskedet gjorde honom nedstämd, han fick huvudvärk och svårt att koncentrera sig. I mars 2018 kom det tredje och slutgiltiga avslaget. Sha insåg att han skulle bli tvungen att lämna Sverige. Tanken på att återvända till Afghanistan påverkade Sha enormt mycket.

– Jag tänkte ta mitt liv. Jag drömde mardrömmar och kunde inte sova eller äta. Jag ville inte längre leva. Allt kändes meningslöst och svart.

Varje dag var en dag närmare avresedatumet. Sha mådde allt sämre och blev till sist inlagd på sjukhus. Han var livrädd för vad som skulle hända honom i Afghanistan och ville för allt i världen inte lämna det han byggt upp i Sverige.

– Det kändes som om jag skulle bli skickad tillbaka till helvetet. Jag hade ju min familj där och dem saknade jag hela tiden, men jag var så rädd att allt var förstört. Jag tänkte att jag hade fått det bra i Sverige och nu skulle allt försvinna.

Utvisades tillbaka till Afghanistan

I mitten av april 2018 satte Sha sig på flygplanet med destination Kabul. Han grät hela vägen. Kroppen skakade när han steg av planet i sitt forna hemland. Helst av allt ville han springa tillbaka in på planet eller lägga sig ner och skrika. Han visste inte vart han skulle ta vägen och den hjälp som Migrationsverket hade lovat skulle finnas på plats syntes inte till. Sha lyckades till sist ta sig till ett billigt hotell som han sedan knappt vågade lämna.

– Jag låg mest på hotellrummet och tittade på foton och filmer på min svenska familj och mina kompisar. Jag grät mycket och ville bara försvinna från mig själv.

Efter två veckor kunde han till sist lämna Kabul och ta sig till familjen i Herat. Efter att inte ha setts på sex år var det fantastiskt att äntligen återförenas. Men glädjen blev kortvarig. Efter ett tag började föräldrarna märka att Sha förändrats under åren som gått. Sha hade tappat sin religiösa tro under tiden i Sverige, vilket ledde till ständiga bråk.

– Jag kunde bara inte tro på gud på det sätt som de ville att jag skulle göra. Jag försökte verkligen dölja det, men det gick inte så bra. Det var väldigt svårt att leva efter alla religiösa regler efter att jag hade fått vara fri i alla år.

Sha berättar att hans föräldrar är väldigt religiösa och att Koranen är deras främsta rättesnöre. Imamens ord är i det närmaste lag, något som blev tydligt när Shas lillasysters blev allt sjukare i diabetes.

– När hon får anfall så tar min mamma och pappa henne till en imam som ber böner för henne. De tror att det ska göra henne frisk. Jag krävde många gånger att de skulle ta henne till sjukhus. Ett par gånger tog jag dit henne själv trots att det gick emot deras vilja. Hon fick ju vård där och blev bättre. Jag köpte medicin till henne, men de blev sura på mig för att jag inte lyssnade på dem.

Shas föräldrar skämdes över att deras son hade blivit så västerländsk och konflikterna eskalerade. För Sha var det omöjligt att gå tillbaka till den gamla versionen av sig själv och vara så styrd av sina föräldrar och religionen. Han vill fortsätta få tänka fritt.

– De sa till mig att åren i Sverige hade förstört mig. Det slutade med att de en dag kastade ut mig ur hemmet. Jag var inte längre välkommen och de ville inte veta av mig. Jag fick inte heller prata med mina systrar. Jag var ensam igen.

Upplevde två självmordsattacker

Ljuset i det mörker som omslöt Sha den dagen han förvisades av sin familj, var hans flickvän. De träffades strax efter att Sha hade återvänt till Afghanistan och Sha säger att han inte vet hur han hade klarat sig utan henne. Hon, och Joanna hemma i Stockholm, har utgjort ett stort stöd när livet känts som mörkast.

Och det har behövts, för de mörka stunderna har varit många. Förutom att Sha har blivit rånad och misshandlad, har han upplevt två självmordsbombningar på nära håll. Den första gången var när han jobbade som assistent till en lastbilschaufför. De hade precis parkerat bilen och hans chef hade hoppat ur. Precis när Sha skulle öppna dörren och stiga ut han också, smällde det.

Genom lastbilsfönstret såg han sin chef dö.

– Jag fick ringa till hans familj och berätta. De bad mig ta hem kroppen så att de kunde begrava honom. Jag fick samla ihop min chefs kroppsdelar i en svart sopsäck. Men jag hittade inte hans händer. Det drömmer jag mardrömmar om. Hans händer.

En annan gång gick Sha på gatan hemma i Herat när det plötsligt smällde. I tumultet blev han nerknuffad på marken och svimmade av.

– När jag vaknade såg jag en kropp lite längre bort, där huvudet hade slitits bort från kroppen. Det var blod överallt. Jag trodde att jag själv var död. Jag hörde ingenting, allt var tyst i mitt huvud. Men plötsligt kom alla ljud tillbaka igen. Och då var det jättehögt i huvudet, det kändes som om det skulle sprängas.

Nio människor dog i attacken. Sha hade tur som undkom med några brännskador, men efteråt kunde han inte sova på en vecka.

– Efter de här två händelserna har jag svårt att slappna av när jag går på gatan. Jag är rädd hela tiden när jag är ute nu. Jag är alltid nervös om bilar och människor kommer för snabbt emot mig. Jag hoppar till och blir svettig.

”Att leva i Afghanistan är ett helvete”

Efter den andra bomben bestämde han sig för att tillsammans med sin flickvän, som nu är hans fru, bege sig över gränsen till Iran. Efter att han blivit utkastad av sin familj var det ett lätt val.

– Att leva i Afghanistan är som att leva i ett helvete. Man kan aldrig vara säker på om man kommer hem levande när man går ut genom dörren. Avskeden blir alltid svåra då, trots att man bara ska gå till jobbet. Det är som om man inte vågar planera för mer än en kort tid framåt eftersom livet är så osäkert. Och det gör också att människor tänker så kortsiktigt. De är inte villiga att ändra på saker.

Även om han är lättad över att ha lämnat Afghanistan, ett land han inte tror att någonsin kommer att bli bättre, är livet i Iran tufft. Jobbet är tungt och fysiskt och mardrömmarna efter självmordsattackerna jagar honom om nätterna. Dessutom står inte afghaner särskilt högt i kurs i landet.

– De vill inte ha oss här. Det är många rasister och jag känner mig ofta otrygg. Och jag vet inte om vi kommer att få stanna här heller, vi kan bli deporterade när som helst. Jag kan aldrig slappna av. Jag önskar bara att jag fick känna mig riktigt lugn någon gång.

Sorgen över att inte längre ha kontakt med sin familj är också svår. Hans föräldrar vill inte veta av honom och har förbjudit hans systrar att ha kontakt med honom. De har pratat med varandra i telefon två gånger i smyg.

Inte heller lillebror, han som följde med på flykten men stoppades i Turkiet, har Sha träffat.

– Han kidnappades för två år sedan. Han är försvunnen och ingen vet om han lever eller är död. Vi har inte hört något från honom sedan den dagen han försvann. Jag tänker på honom varje dag. Han var min bästa vän.

Drömmer fortfarande om Sverige

Även saknaden efter sin svenska familj är stark. I rummet Sha hyr har han hängt upp foton på familjen som han tittar på varenda dag. När saknaden blir för stor hjälper det honom att titta på dem och minnas det som var. Nu drömmer Sha om att en dag kunna återvända till Sverige. Att få tänka fritt och få vara sig själv är det han värdesätter högst med landet. Han är trött på hierarkin i Afghanistan, där han behandlas sämre för att han är tadzjik, och i Iran, där han anses som mindre värd för att han är afghan.

– I Sverige är alla lika. Där säger inte folk att du är så och så, man ser bara människan. Det spelar ingen roll vilken grupp du råkade bli född i, för där finns inte grupper på det sättet. I Sverige får man välja själv och vara den man vill. Man får gå i skolan och utbilda sig. I Sverige behöver man inte vara rädd, men i Afghanistan är man alltid rädd.

Han drömmer om ett liv i Sverige, tillsammans med sin svenska familj och sin fru.

– Där vill jag jobba och bygga en framtid tillsammans med min fru. Det är det enda jag vill, ingenting annat. Jag vill ge tillbaka allt som jag har fått, bara jag får chansen.