Julkalender del 14: Ryktet i byn hade börjat sprida sig

Bykyrkan var precis så fin som Ninni hade föreställt sig. Hon märkte på en gång att det var bra akustik i kyrkorummet. Hon kom att tänka på barndomens kyrkokör och hur hon alltid älskat hur ljudet av körens alla stämmor fyllde rummet.

Organisten, en ganska ung kvinna, föreslog några psalmer och så fort hon hörde de första tonerna kände Ninni det som om hon lyftes ut ur sin egen kropp. Hon behövde inte ens titta i psalmboken. Hon kunde alla texter utantill, och utan att tänka på att hon inte sjungit på flera månader började hon att sjunga. Först Härlig är jorden och sedan ­Stilla natt.

Ninni förlorade sig i sången. Hon var helt i sin egen värld, en värld som bara bestod av musik. Visst kände hon att hennes röst var en smula rostig, men tanken försvann lika snabbt som den hade kommit.

Efteråt visste hon knappt var hon befann sig och det tog en stund innan hon kom helt till sans igen.

I nästa ögonblick började prästen Petter att klappa, Markus och Maja också. Ninni rodnade djupt. Det hade ju verkligen inte låtit perfekt.

Längst bak i kyrkan hördes ett skrapande ljud. Ninni såg upp och fick syn på prästens dotter Agnes, som tydligen hade suttit på en av de bakersta bänkraderna och nu lämnade kyrkan utan att komma fram till dem.

– Det lät mycket, mycket vackert, sa Petter. Vi borde nästan kontakta tidningen så att de kan skriva om vår solistvikarie, för jag hoppas innerligt att du vill hjälpa oss i jul.

Ninni spärrade upp ögonen, sedan skakade hon bestämt på huvudet.

– Jag vill gärna sjunga, men vill inte ha någon uppmärksamhet.

– Jo men…

– Jag kan, och vill, inte hjälpa er om ni kontaktar tidningen, avbröt Ninni bestämt.

– Nå ja, det bestämmer självfallet du.

Prästen såg undrande på henne, men Ninni vek inte en tum.

Markus kom henne till undsättning:

– Jag tycker att det låter som en bra deal, sa han överslätande och så var den diskussionen över, utan att Ninni behövt förklara sig.

Under veckan som följde fick Ninni en hel del att göra. Direkt efter helgen, där söndagen gick åt till att göra julgodis, frågade godsägaren om hon kunde komma upp till godset och planera den kommande helgens jaktmeny tillsammans med hans hustru Helena.

Jakten skulle starta redan på fredagen och pågå hela helgen.

– Några av jägarna och deras respektive kommer att övernatta här på Pieborg, förklarade Helena. Så det blir riktigt mycket att göra, både frukost, lunch och middag. Har du några bra förslag?

Ninni, som hade lagat mat sedan hon var liten och älskade att experimentera med nya smaker och rätter, bubblade nästan över av idéer. Hon behövde bara tänka några sekunder innan hon hade rätter att föreslå.

Helena spärrade upp ögonen, ­sedan log hon.

– Stopp, utbrast hon. Det låter helt fantastiskt, men nu måste vi välja några av dina förslag.

Timmen som följde skrev de ner vad menyerna skulle innehålla. Sedan gjorde de en inköpslista och Helena lovade att hon skulle köpa in allt som behövdes, så att Ninni kunde börja med förberedelserna på torsdagen.

– Oj oj, sa Helena när de var klara med sina menyer och listor. Du gör mig helt utmattad men också väldigt förväntansfull. Jag hoppas att du stannar länge här.

– Det kan jag inte lova, sa Ninni. Men jag stannar åtminstone under hela julen.

– Annars har vi en hel del jakt under januari, suckade Helena. Sedan lade hon en hand på Ninnis arm.

– Nej, förlåt. Det låter som jag vill pressa dig till något som du egentligen inte sysslar med. Din framtid finns ju någon helt annanstans. Du vill sjunga opera, eller hur?

– Jag vet inte riktigt än, sa Ninni och lät blicken glida ut genom fönstret.

– Byn är liten och ryktet går, sa Helena milt. Jag vet att prästen, kyrkans organist och många fler pratar om din fantastiska röst. Ingen vet riktigt varför du inte fullföljde din utbildning och när det är något som folk inte vet, så sätter de gärna igång vilda rykten.

– Jag vill helst bara vara i fred, sa Ninni lågt.

– Det är helt okej för min del, log Helena. Om jag bara får ha dig som min egen personliga kock här under en tid, så är jag nöjd!

Hon kramade Ninnis arm lite lätt, och det var tydligt att hon gärna hade lyssnat om Ninni valt att anförtro sig åt henne. Men det hade Ninni inte lust med, trots att hon tyckte att Helena var vänlig och rar. Istället sa hon hejdå och promenerade tillbaka till skogsvaktarhuset.

På vägen ringde hon sin far. Hon hörde på hans röst att han fortfarande var bekymrad för henne och hennes framtid, men hon lyckades lugna honom, och även om hon inte hade pratat med Markus om julaftonen, så lät hon sin far förstå att allt var under kontroll.

– Ta hand om dig, sa hennes far till slut. Och om du vill så köper jag och Stephanie en biljett till dig så att du kan komma hit och fira jul med oss. Men då måste du bestämma dig så fort som möjligt.

– Det är gulligt av er, men jag tror jag stannar här, sa Ninni och tog ett djupt andetag.

Hon hade ännu inte fått sitt nya pass. Även om hennes far visste att hon hade lämnat Horst, så hade hon inte berättat exakt hur det gått till. Han hade ingen aning om att hon flytt hals över huvud och knappt fått med sig någonting.

Del 15 hittar du på allas.se den 15 december.