För mig hade otrohet alltid framstått som det värsta som skulle kunna drabba äktenskapet. Jag hade förstås heller aldrig trott att det skulle kunna hända oss. När så min man Jan gjorde ett snedsprång på en firmafest hamnade jag i mitt livs kris.
Se också: Fem typer av otrohet
TV
Efter reklamen: 5 typer av otrohet
(1:25)
Detta hände för snart två år sedan. Nu har det värsta lagt sig, annars hade jag aldrig kunnat skriva om det. Så chockad, svartsjuk, arg och ledsen som jag var då, hade jag aldrig kunnat sätta några vettiga ord på min smärta.
När jag fick veta att Jan varit otrogen bröt jag ihop totalt. Ömsom var jag alldeles rasande, ömsom föll jag ner i ett svart hål. Jag talade om för honom att han ödelagt våra liv och att han aldrig mer gick att lita på. Vid det laget hade vi varit gifta i 15 år och aldrig tidigare hade han svikit min tillit, men vad spelade det för roll nu?
Jan försvarade sig med att han fått för mycket att dricka och så hade det ”bara hänt”. Och det var verkligen ingenting han tänkte göra om. Han försökte på alla sätt och vis att nå mig, men jag var som ett sårat och desperat djur. Jag var verkligen inte mottaglig för hans ursäkter eller beredd att förlåta hans otrohet.
Så här hade det hållit på i några månader när min väninna Julia en dag tog upp med mig att jag kanske borde prata om det hela med någon professionell. En terapeut eller psykolog.
Först ville jag inte höra på det örat. Varför skulle jag gå i terapi? Det var ju inte jag som ödelagt vårt äktenskap.
– Är du säker på det? frågade Julia och tittade mig allvarligt i ögonen innan hon fortsatte:
– För en utomstående ser det ut som om du håller på att ödelägga allt.
Vände på allt 180 grader
Det var som att få ett slag i magen. Hon vände på allt 180 grader. Men tänk om hon hade en poäng… Jag kunde hur som helst inte komma vidare på egen hand, så en terapeut var nog ändå ingen dum idé.
Ulla, den psykolog jag kom att gå till, föreslog redan efter mitt första besök att Jan skulle följa med nästa gång. Det gjorde han mer än gärna. Till skillnad från mig hade han insett att det låg djupare saker bakom, som behövde lyftas fram i ljuset. Med Ullas hjälp fick vi under tiden som följde hjälp att vända ut och in på hela vårt äktenskap. Jag förstod långsamt att ett enstaka, dumt snedsteg inte behövde vara jordens undergång. Det var illa, ja, men det kunde också vara en ögonöppnare som fick oss att verkligen se varandra igen.
Bland annat hade vi under långa perioder inte haft något sexliv och det berodde i hög grad på mig. Jag hade ofta varit snabbt att avvisa Jans inviter med hänvisning till att jag inte hade lust, och det hade gjort ont, sa han. Ofta hade det fått honom att känna sig som om han inte dög som man. Det var ingen ursäkt för hans snedsprång, men kanske en förklaring.
Omvänt måste Jan ta på sig att han ibland uppfört sig mer som ett barn än som en likvärdig vuxen. Han hade gjort mig mer till sin mamma än till sin fru. När vi nu vände på varje sten i vårt samliv så förde det oss närmare varandra, även om det också kunde göra ont att höra den andres sanningar.
Avkall på offerrollen
Jag var ganska snabbt tvungen att göra avkall på den offerroll som jag intagit på grund av Jans otrohet, för att istället börja fokusera på vårt äktenskap. Till en början var det svårt att prata öppet om alla de känslor, bra som dåliga, som vi hyste för varandra. Men ju mer ärliga vi vågade vara, desto större blev lättnaden.
Efter hand tog vi oss igenom detta, och idag kan jag konstatera att vi aldrig haft det bättre. Vi har slutat sopa problem under mattan. Allt blir sagt, även svåra saker, och det har fått både känslorna och passionen att blomstra igen.
Så det som till en början kändes som ett oöverkomligt slag mot vårt äktenskap, var i verkligheten det som räddade det i det långa loppet.
/Katarina
