Både Marie Björkvalls sambo och bästa vän begick självmord

Marie håller ett glas och ser ledsen ut
Både Maries sambo och bästa väninna begick självmord. Marie levde i en dimma av sorg och hade enorma skuldkänslor. Hon hade behövt prata om det, men visste inte var hjälpen fanns.
Annons

Var sjätte timme tar någon i Sverige sitt liv.

– När man berättar att man förlorat sin sambo genom självmord blir det ofta tyst, ingen vågar fråga vad som hänt. Det gör att man känner sig väldigt ensam med sin sorg och sina skuldkänslor, säger Marie Björkvall, 40, när vi möts på hennes favoritkafé i Västerås.

Annons

Marie har förlorat både sin bästa vän och sin sambo genom självmord och vill bidra till att bryta tystnaden.

När hon insåg att det inte fanns någon lokalavdelning av anhörigföreningen Spes i hemstaden Västerås bestämde hon sig för att starta en. Hon har också tagit initiativ till en grupp på Facebook – Vi som förlorat partner i suicid.

– Att förlora någon i självmord liknar inget annat, bara den som själv upplevt det kan förstå hur fruktansvärt det är.

Marie var på semester i Thailand 2011 när hon fick veta att hennes bästa väninna Hanna tagit sitt liv. De hade lärt känna varandra några år tidigare när Marie ville adoptera en hund och vände sig till en förening för omhändertagna hundar som Hanna startat.

Att förlora någon i självmord liknar inget annat

– Vi klickade direkt, det kändes nästan som om vi var samma person så väl kände vi igen oss i varandra.

Vännens självmord var en chock

Hanna var levnadsglad och spontan, varm och omtänksam samt en sann djurvän, berättar Marie. Hon tog hand om hundar som farit illa och engagerade sig i djurens väl och ve.

– Hon hade mycket funderingar om djurplågeri och blev upprörd över hur fruktansvärt människor kunde behandla djur. Ibland engagerade hon sig nästan för mycket och då kunde hon ha sina tunga dagar.

Hanna bodde i en annan stad och de sågs inte så ofta men pratade nästan varje dag i telefon. Sista gången de träffades var strax före jul 2010 på en stor fest. Då var hon glad. Till sommaren skulle hon gifta sig och det fanns inget som tydde på att hon mådde dåligt.

I februari 2011 åkte Marie till Phuket i Thailand med sin dåvarande pojkvän och ett par av hans närmaste vänner för att vara med vid några vänners bröllop.

De hade haft några härliga dagar när Maries bror ringde och berättade det ofattbara – att Hanna inte längre levde.

– Jag kunde inte förstå. Visst kunde hon ha sina mörka stunder, men det var obegripligt att hon skulle göra något så drastiskt.

Maries pojkvän övertalade henne att stanna i Thailand och försöka ta till vara de dagar hon hade kvar. Korta stunder och i den främmande miljön lyckades hon också, inte glömma, men tillfälligt tränga undan vad som hänt.

Hemma igen möttes Marie av sin bror och hans sambo. Sedan avlöste vännerna varandra. De vågade inte låta henne vara ensam.

Delade alla problem

Hanna var den som stått henne närmast av alla. Med henne kunde Marie prata om allt och dela alla problem. Varje dag när Hanna var ute med sina hundar ringde hon.

– ”Hey, what’s cooking good-looking?”, sa hon alltid. Det var hennes hälsningsfras, ler Marie vid minnet. Det blev ofattbart tomt och tyst utan henne.

Det är som om jag har en bit av Hanna hos mig

Efter några dagar hörde Hannas sambo av sig. Kunde hon tänka sig att ta hand om Myran, en av Hannas hundar som Marie alltid haft ett speciellt gott öga till.

– Om jag ville! Det är som om jag har en bit av Hanna hos mig, säger Marie och visar bilder på Myran i mobilen.

Hunden Myran på en gata
Myran är en stor källa till glädje för Marie. ”Det är som om jag har en bit av Hanna hos mig”, säger hon.

Ett par år senare träffade Marie Kalle. De hade stött ihop i olika sammanhang och en kväll sommaren 2013 ringde han och ville träffa henne.

– Vi flyttade ihop nästan genast. Han var tio år yngre än jag och jag var hans första stora kärlek.

Kalle var en riktig spelevink, sprallig och rolig.

– Det föll jag pladask för. Jag är väl likadan och vi hade så otroligt roligt ihop.

Det fanns inget ont i Kalle. Det syntes på honom att han var en god människa. Han utstrålade så mycket härlig positiv energi.

Fredagen den 3 januari 2014 var de hemma och hade tagit några öl. Det blev bråk om bagateller som förstorades av att de slutat snusa respektive röka på nyårsafton och var lättretliga av abstinensen.

– Jag var så upprörd, och ville bara därifrån trots att han försökte övertala mig att stanna. Kanske trodde han att jag var på väg att lämna honom för gott. Jag kan också ha antytt något sådant i stridens hetta.

Kärleken tog livet av sig

Senare på natten när Marie lugnat sig bestämde hon sig för att åka hem. När hon öppnade dörren till lägenheten såg hon att dörren till köket var stängd och att Myran var instängd i ett av de andra rummen.

Nu vet jag hur det känns när hjärtat går sönder

Hon hittade honom i köket.

– Nu vet jag hur det känns när hjärtat går sönder. Det är inte bara något man säger för det känns faktiskt så, så ont gör det.

De första dygnen sov hon nästan ingenting, kunde inte äta, var förvirrad och kunde inte tänka klart. Vännerna vakade över henne.

– Jag var som i en dimma av sorg och hade enorma skuldkänslor. Varför hade jag sagt så hårda saker? Varför hade jag inte stannat hemma?

I början klarade hon inte av vardagliga saker som att gå ut med hunden eller handla mat. Hon fick panik, tyckte att alla tittade på henne, att det syntes vad som hänt och att det var hennes fel.

Marie sitter vid en fönsterplats på sitt favoritkafé.
Även om Marie inte lever i sorgen och saknaden hela tiden ligger den nära ytan.

Fortfarande kan hon känna så, även om hon i dag vet att skuld är något som de flesta anhöriga lever med när någon tagit sitt liv.

Så småningom började Marie jobba igen och försökte vara som vanligt utåt.

– När man lever i ett sådant mörker har man behov av att känna att det finns platser och människor där allt är normalt och som vanligt, säger hon.

På kvällarna när hon var ensam hemma tillät hon känslorna komma.

– Då kunde jag gråta ut, riktigt hulka. Det var befriande och efteråt kändes det alltid lite bättre.

Stöttar andra anhöriga

Som ett sätt att vara nära honom och inte glömma skrev hon ner varenda detalj av deras tid tillsammans. Allt de gjort, hur han var, vad han sagt. Alla hyss och upptåg.

– Han var en sådan glädjespridare. När vi flyttat ihop kunde han gå fram till människor på stan och ropa: ”Jag har blivit sambo!”

– I början sprutade jag hans herrparfym på mina kläder så att jag skulle kunna gå och känna hans doft.

Efter flera månaders väntan fick Marie via vårdcentralen kontakt med en kurator och en psykolog. Det gav inte så mycket, tycker hon. Vad som betytt mest, näst efter vännernas stöd är kontakten med Spes, en organisation för alla som förlorat en anhörig genom självmord.

När Marie insåg att det inte fanns någon lokalavdelning i Västerås hjälpte hon till att starta en. Nu leder hon en samtalsträff en gång i månaden.

Marie har också startat en Facebookgrupp – Vi som mist partner i suicid. En del av medlemmarna har träffats i verkligheten vid middagar och helgträffar.

I början sprutade jag hans herrparfym på mina kläder så att jag skulle kunna gå och känna hans doft

– Det känns bra att vara ett stöd för andra eftersom man vet att den som mist någon genom självmord har ökad risk att ta sitt liv. Samtalen hjälper mig också. Bara de som har gått igenom samma sak kan förstå den känslomässiga resa som man som anhörig tvingas göra.

Marie har också lärt sig mycket om självmord. Bristen på stöd och svårigheterna att få hjälp för den som mår dåligt upprör henne.

Sorgen och saknaden är ständigt närvarande

Hon tycker också att det är viktigt att alla förstår depressionens mekanismer och kan söka hjälp själv eller uppmana andra att göra det.

– Nästan ingen ”väljer” att ta sitt liv som man hör folk säga. När man är deprimerad fungerar inte hjärnan normalt. Det visar röntgenbilder av hjärnan. Tankar, minnen, känslor – allt färgas svart vid en depression och det gör att man får svårt att fatta vettiga beslut.

Marie kommer aldrig att bli densamma, tror hon. Förr var hon alltid den gladaste, den som skrattade högst och skämtade mest. Så är det inte längre även om hon börjar rikta sig utåt. Hon vill gärna leva i ett förhållande igen och har gjort några halvhjärtade försök att dejta.

– Men det är svårt. När man har haft den bäste blir man väldigt kräsen och jag är inte desperat. Jag har mina vänner och Myran och har inga problem med att vara ensam.

Även om Marie inte lever i sorgen och saknaden hela tiden ligger den nära ytan. Den väcks lätt av en låt, en doft, någon som liknar honom.

– Det gör nästan ännu ondare just för att man är så oförberedd.

Hon tillåter sig också att fortfarande ha kvällar när hon lyssnar på musik, gråter och minns. ”Du är den starkaste jag vet för du också vågar vara svag”, brukar en vän säga till Marie.

– Det tycker jag är så fint. Genom att prata mer om självmord tror jag att vi kan få bort många fördomar och hjälpa alla som mår dåligt att söka hjälp i tid.

Fotnot: Kalle och Hanna heter egentligen något annat. Av hänsyn till deras föräldrar vill Marie inte lämna ut deras riktiga namn.

Av Ussie Hjelm

Foto: Pia Nordlander

Läs också:

Mer inspirerande innehåll från allas.se:

Dela på:

Annons

Laddar