Julkalender del 16: Hittade ledtråd i snön – skräcken höll henne tillbaka

Markus tryckte ner Ninni i en stol.

– Sitt kvar där, sa han. Och håll dig borta från fönstren.

Han såg mot fönstren för att bedöma om något skulle kunna träffa henne där hon satt.

Innan hon hann protestera lämnade han henne och skyndade sig ut i grovköket. En ilning av rädsla for genom henne. Hon hade lust att springa efter Markus, men skräcken inför att plötsligt stå öga mot öga med Horst höll henne till­baka.

I stället satt hon bara helt stilla och bad tyst att Markus och Horst inte skulle mötas där ute i mörkret. Horst var oberäknelig, och man visste inte vad han skulle kunna ta sig för. Ninni visste inte hur länge hon satt där och väntade på att Markus skulle komma in igen. Först när hon hörde honom ute i grovköket vågade hon resa sig upp.

– Jag fick dessvärre inte tag på den, eller de, som krossade rutan, sa han. Jag vet inte om det är samma personer som förstörde Majas snögubbe. Men det fanns i alla fall fotspår efter någon med ganska små skor.

Han gick fram och strök henne över kinden.

– Om det inte är så att Horst är en liten man med små fötter så har du ingenting att oroa dig över. Det var inga stora fotspår.

Ninni tog ett djupt andetag. Lättnaden sköljde över henne med en kraft som fick det att tåras i hennes ögon.

– Nu gör jag kaffe till oss, fortsatte Markus stilla. Du ska bara sitta här. Och så städar jag upp glassplittret i vardagsrummet och…

– Det vill jag hjälpa dig med, avbröt hon.

Hon följde efter honom ut i vardagsrummet. Magen knöt sig när hon återigen såg den stora stenen som hade landat mitt på golvet. Hon tvivlade inte en sekund på att det hade att göra med att hon befann sig i huset, att det var därför de haft besök av… Ja, vem det nu än var som i allra högsta grad ville göra henne uppmärksam på att hon inte var önskad. Om det inte var Horst, vem var det då?

– Akta så att du inte skär dig, sa Markus.

Han tog upp stenen och vägde den i handen. Sedan skakade han på huvudet.

– Pojkstreck, mumlade han. Nu har de gått för långt. Det är en sak att förstöra en snögubbe, det här är något helt annat. Det är vandalism.

– Tror du verkligen att det är några pojkar? frågade Ninni.

Hon reste sig och gick försiktigt med glasskärvorna fram till den pappkasse som Markus ställt på golvet. Så fick hon syn på en av de fina julprydnaderna som hade ramlat i golvet och hon skyndade sig att plocka upp den. En av änglarna hade gått sönder, men inte värre än att hon kunde laga den med hjälp av lite tejp.

– Det var i alla fall inga stora fotspår, sa Markus igen. Jag hämtar en plywoodskiva och sätter upp, för vi ska inte sova för öppet fönster i natt. Imorgon ringer jag glasmästaren.

– Och kanske polisen? frågade hon.

– Det borde jag såklart också göra.

Markus bet sig i underläppen.

– Jag ska bara tänka igenom det först, fortsatte han. Jag känner till några av busarna här på bygden. Jag ska prata med dem först, innan jag ringer polisen. Det är inte alls säkert att det är de som ligger bakom, men jag vet att de ofta får skulden för allt möjligt som händer här ute. Och om det är de som har gjort det här så ska de få en chans att ­förklara sig och betala för rutan, innan andra blandar sig i det.

Ninni visste inte riktigt vad hon skulle säga, men frågade ändå om han hade haft problem med killarna tidigare.

– Det har jag, men det är längesen nu. Jag kom på dem med att förstöra nyplanterade träd och de lovade att de inte skulle göra det igen och jag måste säga att de höll sitt löfte.

– Då är det nog inte de som är skyldiga, sa hon lågt.

Markus slog ut med händerna i en frågande gest. Sedan gick han för att hämta träskivan som han skulle sätta för det trasiga fönstret.

Del 17 hittar du på allas.se den 17 december.