Nina Holst var 46 år när hon adopterade

Nina, Sandra och hund.
Nina var över 40 år 
när hon försökte bli gravid. När det inte lyckades anmälde hon sig för adoption. Efter en lång och seg kamp är hon i dag nybliven och lycklig mamma.
Annons

Nina Holst, 46 år, lyssnade på sitt hjärtas röst som sa att det fortfarande var möjligt för henne att uppfylla sin dröm: att få bli mamma. Detta fast hon var ensamstående och trots att hon uteslutit graviditet för egen del.

Annons

Efter 24 månaders kamp är hon nu lycklig mamma till Sandra, 8 år, adopterad från Panama.

– Sandra är en sådan glädje och gåva, säger en strålande glad Nina och visar in i familjens mysiga lägenhet i Stockholm.

Dottern ligger på soffan och läser en bok ur Pax-serien av Åsa Larsson – på spanska. Just nu kommunicerar Sandra och Nina via en app i mobilen som översätter och pratar medan Nina lär sig mer spanska och Sandra svenska.

Nina och Sandra har bara bott tillsammans i Sverige i några veckor. Innan dess levde de ihop i en hyrd lägenhet i Panama i ett halvår tills adoptionen blev godkänd. Den drog ut på tiden på grund av pappersarbete och väntan på ett domstolsbeslut.

– Det är otroligt jobbigt och påfrestande att vänta på ett slutgiltigt ja så att adoptionen verkligen blir av, konstaterar Nina som tänkt att det bara skulle ta fyra månader.

Nervöst första möte med dottern

Första mötet med sitt längtans barn på plats i Panama blev lite annorlunda än hon tänkt sig. Nina var nervös och hade fjärilar i magen.

– Nu ska jag få träffa mitt barn och som jag har längtat efter det här ögonblicket, tänkte jag.

Hon hade velat ha det mer privat och inte så formellt som det blev i chefnunnans lilla rum med nunnan själv, psykolog och socialarbetare.

– Plötsligt stod Sandra i dörröppningen i sin skoluniform. Jag hade övat in fraser på spanska men minns inte om jag sa dem eller hur det gick till när jag tänker tillbaka på vårt första möte.

– Sandra å sin sida var nyfiken men ändå lite avvaktande som att hon funderade över ”Vad är det här?”, ”Vem är hon”. Även om hon kände igen mig till utseendet.

Nina och Sandra i Panama.
Nina och Sandra levde de ihop i en hyrd lägenhet i Panama i ett halvår tills adoptionen äntligen blev godkänd. Foto: Privat.

Sandra levde på barnhem i sju år

Innan Nina reste till Panama hade hon skickat en fotobok till Sandra med bilder på sig själv, alla rum i lägenheten och sin familj. Från barnhemmet fick Nina ett foto på Sandra, skolbetyg och läkarutlåtande.

Nina vill inte prata om varför Sandra hamnade på barnhem. Hon tänker att bakgrunden är hennes egen. Att det handlar om Sandras integritet.

– Men hon hade bott på barnhemmet sedan hon var ett år.

På det stora hela tror Nina att Sandra haft det bra, men hon misstänker att barnen blivit slagna ibland.

– Sandra slog en gång med sitt skärp mot mina ben. Det skulle hon nog inte ha gjort om inte någon hade utsatt henne för det.

Stor förändring att flytta till Sverige

Resan och ankomsten till Sverige medförde många nyheter för Sandra: Att flyga, behöva ha strumpor på sig, vantar och mössa. Hon kommer från ett land med 30 plusgrader om dagarna.

– Hur förklarar man för någon vad snö och kallt är för någon som inte upplevt det? frågar sig Nina.

På sidobordet står ett foto på henne och Sandra. De är barfota i sanden på stranden i varma Panama. Bilden utstrålar värme – och inte bara från solen.

Ninas starka barnlängtan började i hennes före detta äktenskap.

– Vi försökte bli gravida i över ett år. Då var jag över 40. Med hjälp av IVF blev jag med barn men fick missfall. Jag och min dåvarande man kunde inte mötas i den sorgen utan skilde oss, berättar Nina.

Att förlora barnet och att separera tog hårt på henne.

– Det tog nästan ett år innan jag hade sörjt klart.

Adoption som en möjlighet till föräldraskap var en pollett som trillade ner med tiden. Nina tänkte: ”Klart jag ska. Jag kan alltid lämna in en ansökan.”

Fick höra att hon var för gammal

– Men då fick jag höra att jag var för gammal.

Nina som då var 44 år hävdade att ”jag har rätt att utredas”.

Att godkännas som adoptionsföräldrar är en resa i sig som tar tid och med en mängd krav, konstaterar Nina.

– Man får inte ha varit sjukskriven de senaste tio år, till exempel. Och då fanns även rekommendationen om att man inte fick vara äldre än 43 när man ansökte. Den är borttagen nu.

Och man får inte förekomma i något belastningsregister. Själv hade Nina kört i 79 km på en 70-väg och blivit prickad i för det. Den förseelsen var som tur var preskriberad när hennes ansökan skickades in. Annars hade det inte gått vägen.

Ska börja skolan

Nina ville gärna adoptera ett lite äldre barn.

– Jag tänkte att det skulle vara enklare med ett äldre barn. Man blir låst på ett helt annat sätt med ett litet barn.

Nina kan redan nu se likheter mellan sig själv och dottern Sandra som att båda är observanta på sin omgivning och analyserande. Och Sandra har börjat härma Ninas gester och mimik.

– När vi borstar tänderna sätter hon en arm i sidan precis som jag gör.

Och Sandra litar tillräckligt mycket på Nina för att våga utmana henne och testa gränser precis som andra barn.

– Sandra är en busunge. När vi åker hiss kan hon trycka på alla knappar för att retas. Särskilt när vi har bråttom i väg.

De bor högst upp på våning fem i huset bör kanske tilläggas.

Sandra och Nina på dotterns rum.
Hos Nina har Sandra ett eget rum inrett i rosa. Foto: Theresia Köhlin.

Banden mellan dem stärks

Nina berättar att banden mellan dem stärks för varje dag. De bakar mycket ihop och lagar mat. Sandra gillar rätter med kyckling och ris som hon är van vid.

Just nu är Nina föräldraledig medan Sandra väntar på att få börja skolan.

Hos Nina har Sandra ett eget rum inrett i rosa. På barnhemmet delade hon sovsal med de andra flickorna med skärmar mellan sovplatserna.

– Till en början sov Sandra i sitt eget rum men en kväll när hon var lite ledsen frågade jag om hon ville sova hos mig. Så nu gör vi det för anknytning och trygghet, förklarar Nina.

Även hunden Curtis får plats i gemenskapen.

– Vi är bra på att snarka alla tre, säger Nina och skrattar.

Enormt ansvar

Hon är medveten om att Sandra haft ett liv innan hon kom till Sverige. Och Nina har umgåtts med tankar om huruvida det är rätt utifrån Sandras perspektiv att ta henne från sitt hemland – och få en adoptivmamma som hon inte liknar till utseendet.

Som förälder tar man ett enormt ansvar för en annan människas liv.

Som andra föräldrar är hon rädd för att Sandra ska bli mobbad.

– Som förälder tar man ett enormt ansvar för en annan människas liv.

Nina är själv adopterad från Sydkorea och det ser hon som en fördel. Hon kom hit när hon var två år och säger att hon haft ett jättebra liv här.
”Att ta emot ett adoptivbarn med all den smärta som finns med i bagaget kommer inte att vara något konstigt för mig, tvärtemot välbekant”, skriver hon i sin bok Hjärtats röst. Den handlar om den 18 månader långa adoptionsprocessen innan hon kunde resa till Panama.

– Jag kommer att kunna svara på frågor om att inte se ut som sina föräldrar, mina var blonda och blåögda. Men även funderingar om sin identitet, om att ha blivit övergiven som barn och inte veta något om sin biologiska mamma och pappa, förklarar Nina.

För henne är Sandra en sådan otrolig gåva. Hon känner sig lycklig och tacksam över att få vara förälder till just henne och när en liten förhoppning inför framtiden:
– Sandra kallar mig Nina just nu. En dag hoppas jag hon säger mamma.

Vem är Nina Holst?

Ålder: 46.

Gör: HR Advisor.

Familj: Dottern Sandra, 8 år.

Bor: I Stockholm.

Ninas bok "Hjärtats röst"
Ninas bok Hjärtats röst handlar om den 18 månader långa adoptionsprocessen innan hon kunde resa till Panama.

Vilka adoptionsbyråer finns det?

Det finns tre adoptionsbyråer i Sverige, varav Adoptionscentrum är störst.

– Förra året var det tio personer som adopterade som ensamstående via oss, säger Lotta Bergkrantz som är kommunikatör på Adoptionscentrum.

De ser en liten trend att ensamadoptioner ökar och tror att de kan bli fler i takt med att ytterligare samarbetsländer öppnar för att godkänna ensamstående. Vanligen är det kvinnor som adopterar som ensamstående i Sverige, men det finns inga formella hinder för män att göra det.

I Sverige gör vi ingen skillnad på kön, ensamstående, par eller sexuell läggning. Alla har samma möjlighet.

Men det land man vill adoptera ifrån kan ha olika regler att förhålla sig till till exempel att man ska ha varit gift ett antal år, inte får vara äldre än en viss ålder, inte ha psykisk sjukdom.

Att vara öppen för att välkomna ett barn som är äldre än tre år eller som kan ha någon funktionsvariation underlättar, enligt Lotta Bergkrantz.

Största utmaningen vid en adoption är anknytningen som kan vara tuffare än för föräldrar som får biologiska barn, konstaterar hon.

Av Nina Coull  

Foto:Theresia Köhlin

Läs också:

Mer inspirerande innehåll från allas.se:

Dela på:

Annons

Laddar