Julkalender del 18: Hans ord fick henne att rodna – vad menade han egentligen?

När hon blev ensam igen glömde Ninni allt om glasmästaren och om prästens dotter. En sak stod fullständigt klar. Horst hade fått tag i hennes telefonnummer, hur det hade gått till visste hon inte. Snart skulle han väl få reda på var hon bodde också.

Tanken fick henne att titta ut på det vinterklädda landskapet och när hon i det ögonblicket fick se en mörkklädd gestalt komma gående mot huset drog hon sig hastigt bort från fönstret.

Strax därefter ringde det på dörren. Det var Agnes. Under bråkdelen av en sekund hade Ninni mest av allt lust att smälla igen dörren i ansiktet på henne, men i stället tvingade hon fram ett leende.

Hon såg frågande på den unga kvinnan, som återigen hade ett öppnat gevär vikt över armen.

– Markus är inte hemma, om det är honom du vill prata med, sa hon.

– Kan jag få komma in och vänta på honom?

Kylan i Agnes ögon gick inte att ta miste på, men hon försökte dölja den genom att le stort mot Ninni.

– Jag vet att han brukar komma hem vid den här tiden, fortsatte hon.

– Jamen såklart, skyndade sig Ninni att säga. Kom in. Agnes sa ingenting. Hon bara log ännu bredare och trängde sig förbi henne.

– Har du alltid den bössan med dig? kunde Ninni inte låta bli att fråga.

Agnes skrattade ett klingande skratt.

– Det är ingen bössa, det är ett gevär. Nej, jag har inte alltid mitt vapen med mig.

Hon vände sig tvärt om och stirrade på Ninni.

– Jag gillar att ha geväret med mig, fortsatte hon. Det är bra att ha om jag… stöter på ett djur som måste avlivas till exempel.

– Avlivas, sa Ninni med en rysning. Det låter våldsamt.

– Det är det inte. Jag är en bra skytt. Jag är faktiskt lika bra som Markus. Jag skadeskjuter aldrig ett djur. Men tyvärr finns det de som gör det, så därför…

Hon klappade sitt gevär som om det var ett keldjur.

– Därför gillar jag att ha med det här.

– Jag trodde bara man fick jaga under vissa perioder. Ninni såg lite osäkert på henne och gick sedan i förväg ut i köket, där det fortfarande stod kaffekoppar på bordet.

– Du kanske har mer kaffe i kannan? sa Agnes bakom henne.

– Ja, det har jag. Sätt dig ner så ska jag…

– Är du och Markus ett par?

– Nej, det är vi inte. Ninni snurrade runt så att hon fick ögonkontakt med Agnes.

– Jag hyr bara några rum här.

– Jag tycker du går omkring här som om du äger stället. Du är inte så mycket på dina rum, kanske?

– Jag sover där, om det är något sådant du antyder, sa Ninni ilsket.

– Jag antyder ingenting. Agnes rynkade pannan.

– Det går rykten om att du och Markus har ihop det. Och det sägs också att du att du är gift och har en man någonstans.

– Jag är tydligen ämne för många diskussioner, sa Ninni tonlöst. Och när folk inte vet, så hittar de uppenbarligen på saker. Det är ingenting mellan mig och Markus, jag är inte heller gift och har aldrig varit det.

– Ja, du får ursäkta mig, men jag säger bara sånt som jag har fått höra på bygden.

Ninni bara tittade på henne, innan hon satte fram en ren kopp och hällde upp kaffe.

– Vill du ha något i kaffet? Socker, mjölk? Vill du ha en skiva bröd?

– Nej tack till allt.

Agnes gav Ninni en tankfull blick och frågade efter viss tvekan om det inte heller stämde att Ninni inte hade klarat sin utbildning till operasångerska i Köpenhamn.

– Jag hoppade själv av min utbildning, svarade Ninni. För att flytta till Berlin.

Sedan bet hon sig i läppen. Hon hade egentligen ingen lust att berätta om sitt liv för Agnes, men hon hoppades att Agnes skulle kunna dementera en del av ryktena nästa gång hon hörde dem.

Glädjen hon känt över att vara på Pieborg sipprade långsamt ur henne. Det var som om allt det obehagliga och otäcka som Horst fört med sig in i hennes liv fortsatte att klistra sig fast vid henne.

När Agnes gick en stund senare gled Ninnis tankar återigen över till Horst. Nu när han hade hennes nummer skulle han säkert även kunna ta reda på var hon befann sig.

Han kan inte göra mig någonting, tänkte hon, men hennes fingrar darrade då hon plockade fram sin telefon. Horst hade ringt ytterligare några gånger.

Han hade även skickat några bilder. Med bankande hjärta tittade hon på dem. Det var bilder från Markus trädgård, Maja och hon låg i snön och gjorde änglar med armar och ben.

”Om du försöker gömma dig är det dumt att låta någon lägga ut bilder av dig på Facebook”, hade han skrivit.

Ninni sjönk ner på en stol. Hon lade händerna på bordet och såg tomt framför sig. Hon försökte återigen intala sig att Horst inte längre kunde skada henne, men hon kunde inte skaka av sig oron som gnagde i henne.

Samma kväll visade hon meddelandet från Horst för Markus.

– Maja måste ha postat bilderna på Facebook, sa han och rynkade pannan. Skit också, det här med sociala medier.

– Det går tydligen många rykten om mig på bygden, suckade Ninni. Hon berättade hastigt om vad Agnes hade sagt.

– Jag tror inte du ska bry dig så mycket om det. Agnes har livlig fantasi, sa han och log snett.

I nästa ögonblick lade han oväntat sin hand över hennes.

– Det finns ju ett rykte som jag inte skulle ha något emot om det var sant. Han log lite, innan han sakta drog handen till sig igen.

– Vad menar du? frågade hon lågt.

– Jag skulle inte ha något alls emot om du stannade här alltid. Om vår vänskap kunde bli någonting mer.

Hon kände att hon rodnade och hon visste inte vad hon skulle säga.

– Maja är galen i dig och du har gjort det så hemtrevligt här. Jag har alltid tyckt om att komma hem hit efter jobbet, men nu när du är här så längtar jag faktiskt hem. Du har gjort det här huset levande.

Hon visste fortfarande inte vad hon skulle säga.

Om han hade sagt att han var förälskad i henne så hade det varit en annan sak. Nu verkade han mest tänka på att det var trevligt med sällskap, att det skulle vara praktiskt att ha henne där. Det är inte alls så farligt som kärlek, tänkte hon, men hon visste att det inte skulle räcka för henne. Hon hade blivit bränd av kärleken och ändå längtade hon efter att Markus skulle hålla om henne, att få höra att hon var värd att bli älskad, att han älskade henne.

– Förlåt Ninni. Jag kanske inte borde ha sagt det, men…

Hon väntade andlöst på fortsättningen, men det kom igen, så hon reste sig upp.

– Det har varit en lång dag, sa hon. Jag tror jag ska lägga mig nu. God natt, Markus.

– God natt, sa han mjukt. Sov gott.

Del 19 hittar du på allas.se den 19 december.