Julkalendern del 21: Hon visste att hon inte kunde uppfylla flickans önskan – eller?

Den småländska residensstaden glittrade och sprakade av juldekorationer. Markus hittade en parkeringsplats i närheten av polisstationen och de gick in alla tre och pratade med vakthavande polis.

Maja beskrev mannen så gott hon kunde och polismannen lovade med allvarsam min att de skulle skicka ut en polisbil till området ute vid Pieborg.

– Sa han någonting till dig? frågade han under tiden som han skrev rapport. Maja skakade på huvudet.

– Även om han drog och slet i mig, så tittade han inte på mig. Han tittade bara bort mot huset, men sedan kom Agnes och skrämde iväg honom.

Efter besöket på polisstationen gick de ut på stadens gator. Det låg snö mellan trottoaren och gatorna, grå snö, inte alls lika vacker som den vita snö som täckte landskapet runt Pieborg. Men ändå såg staden mysig och inbjudande ut, som om den ivrigt inväntade årets stora afton.

När de gick förbi den gamla teatern kände Ninni ett sug inom sig. Tänk om hon vid någon tidpunkt skulle kunna få sjunga i den vackra, gamla byggnaden. Hon kände att Markus betraktade henne och hon kastade ett snabbt, lite förläget leende mot honom.

– Drömmen lever fortfarande, sa han och log mot henne.

Hon ryckte på axlarna och vände bort ansiktet så att han inte skulle den längtan som fanns i hennes ögon. Kanske var det bara något som hon inbillade sig. Skulle det verkligen vara så underbart att stå på en scen och sjunga?

Dessutom var Kalmar inte precis känt för sina stora operaföreställningar. Och jag är ju inte heller operasångerska, tänkte hon och lät den hastigt uppblossade drömmen sväva bort i vinterkylan.

Maja och Ninni handlade kläder i en butik som var omsorgsfullt juldekorerad.

Ninni sände godsägarna på Pieborg en varm tanke. Utan jobbet på jaktmiddagarna hade hon nog inte kunnat handla någonting alls, men med lönen hon fått och ett nytt kreditkort hos banken, hade hennes situation blivit betydligt bättre.

– Den där ska du köpa, sa Maja och stack in huvudet i provrummet där Ninni hade dragit på sig en blå klänning som föll vackert över höfterna och slutade vid knäna.

– Den är så snygg, fortsatte hon. Och passar precis till dina ögon.

Ninni log. För ett ögonblick glömde hon allt som hade med Horst att göra, allt om den svartsjuka Agnes och alla andra problem som tycktes följa i hennes spår.

Under en kort sekund var hon bara en ung kvinna som njöt av att prova kläder. Hon tittade på prislappen. Den var faktiskt inte så dyr, men…

Hade hon verkligen råd, hennes pengar skulle behöva räcka ett tag. Så bestämde hon sig till sist – hon skulle köpa den.

– Vad önskar du sig i julklapp av mig? frågade hon Maja när de var på väg ut ur butiken.

– Att du stannar hos min pappa för alltid. Han har blivit så glad sedan du kom.

– Inte alla önskningar går i uppfyllelse, sa Ninni mjukt. Du måste önska dig något som jag kan köpa.

– Okej, jag ska tänka på det. Men du kan inte köpa det idag, Ninni, för då blir det ju ingen överraskning.

Ninni lade armen om henne och gav henne en kram. Sedan kom de ut på gatan där Markus stod och väntade på dem. De bestämde sig för att äta inne i stan och när de senare åkte hem mot Pieborg var alla tre trötta, men uppfyllda av förväntansfulla känslor av julglädje.

Ninni bet sig nervöst i läppen när hon såg hur många som kommit till kyrkan. Det var visserligen fjärde advent, men hon hörde prästen Petter säga att många fler än vanligt var på plats.

– Det är din förtjänst, viskade Petter till henne med ett leende. De vill hellre lyssna på dig än mig.

Kort därefter var de igång och precis som alltid, så glömde Ninni både tid och rum när hon började sjunga.

När orgeln tystnade kom hon till sans igen. En djup glädje strömmade genom henne när hon såg en äldre kvinna torka tårar från ögonen. Det gjorde henne glad att hon hade förmåga att röra någon på djupet.

Hennes blick gled över till Maja, som satt mellan sina föräldrar. Sara hade hållit vad hon lovat och kommit för att höra Ninni sjunga.

– Jag förstår inte varför du inte vill att tidningarna ska skriva om dig, sa Petter, när folk började lämna kyrkan efter hans predikan. Det är väl bara positivt, både för dig och för kyrkan, med lite uppmärksamhet?

– Ninni kommer ändå snart att resa härifrån, sa Agnes som hade kommit fram till sin far. Så jag förstår att hon inte vill ha journalister springande här.

– Ska du lämna oss?

Prästen såg frågande på Ninni.

– Förhoppningsvis inte före jul. Jag vet att många ser fram emot att komma hit och lyssna på julafton, det blir nog fullsatt i kyrkan i år vad jag förstår.

– Ni borde ta betalt, sa Maja snusförnuftigt.

– Nej, så gör vi inte, log prästen.

Han såg återigen frågande på Ninni, som kände hur Agnes betraktade henne.

– Jag stannar till efter jul, lovade hon.

Hon såg i ögonvrån hur Agnes snörpte på munnen. I nästa ögonblick ropade en glad röst på henne. Det var hennes käre vän Jakob som kommit för att lyssna på henne.

– Jag och Marika högg de sista platserna längst bak. Ni måste hälsa på varandra!

Ninni hälsade med ett stort leende på Marika, en vacker kvinna som såg ut att passa Jakob perfekt. Det rådde inga tvivel om att de var djupt förälskade.

– Ni ska följa med hem, sa Markus som också kommit fram till det lilla sällskapet. Sara har också lovat att äta med oss, innan hon och Maja åker tillbaka till stan.

– Ni får inte säga nej, sa Maja och hoppade lite på stället. Det är så kul när vi får gäster, så slipper pappa vara ensam. Han har inte ens en hund längre.

– Maja, Maja, sa Markus och skakade på huvudet. Är det nu hundprat igen?

– Ja, för när Ninni reser blir du ju helt ensam igen.

Ninni kände hur alla ögon riktades mot henne. Det var som om alla tyst ifrågasatte om hon verkligen var tvungen att åka, men ingen sa någonting.

– Ska vi inte se till att komma hem och in i värmen? frågade Markus.

– Har du verkligen mat så att det räcker? frågade Sara med ett litet leende.

– Vet du vad, för tillfället har jag en strålande kock hemma i huset och det blir nog inga problem att få till en god middag till alla, eller hur Ninni?

– Det tror jag inte.

Ninni log med kinder som glödde, för sättet som Markus hade pratat på fick det att verka som om de var ett etablerat par. Sara blinkade glatt till henne, hon hade också lagt märke till det.

– Jag skulle vilja prata med dig på tu man hand sen, viskade hon till Ninni. Är det okej?

Ninni nickade. Hon visste inte vad Majas mor ville prata med henne om, men hon såg vänlig och välvillig ut, så hon kunde inte tänka sig att det var någonting allvarligt.

Del 22 hittar du på allas.se den 22 december.