Julkalendern del 22: Hon blev avslöjad – nu hade hon ingenstans att fly

Middagen blev trevlig och avslappnad. De levande ljusen på bordet kastade ett varmt sken över det vackert julpyntade rummet.

– Ni har det så fint, sa Marika begeistrat. Här kan man verkligen prata om julstämning.

– Vad ska ni göra på julafton? frågade Markus med ett snett leende. Ni får gärna komma hit och fira med oss om ni känner för det.

Han kastade en hastig blick på Ninni.

– Eller vad säger du? avslutade han en smula osäkert.

– Det låter som en fantastisk idé säger husets kock, log Ninni.

– Vi hade bestämt att vi skulle fira jul ensamma, bara jag och Jakob, sa Marika. Men om… Det är bara så fint härute. Varför blev inte du viltvårdare, Jakob?

– För att det inte är min grej, log Jakob. Jag gillar naturen, men bara i mindre doser.

– Jag kommer, pappa, men det är ju din tur den här julen och tänk om mamma… Eller nej, det går nog inte, för du ska väl vara med din nya kille…

– Maja! utbrast Sara och rodnade djupt. Michael är inte min pojkvän.

– Men det kommer han att bli, sa Maja med ett fniss. Jag har själv sett att ni har kysst varandra. Och det är bra, för Michael är snäll.

– Det gläder mig, Sara, sa Markus. Du får ta med honom hit någon gång så att jag får hälsa på honom.

– Ska ni också fira jul på tu man hand? frågade Jakob.

– Nej, vi är faktiskt bjudna till Michaels föräldrar, sa Sara. Hennes röst lät stadigare nu och i hennes ögon lyste varm glädje.

– Jag utgår ifrån att denne Michael inte bor långt inne i skogen, sa Markus med ett skratt.

– Det gör han inte, då hade jag sprungit min väg, sa Sara och log stort.

Senare, när bordet var avdukat, fick Sara det ögonblick tillsammans med Ninni som hon önskat.

– Det handlar om en hund, sa hon. Jag vet inte om Maja har nämnt det, men jag känner någon, eller det är egentligen Michaels bekant, som har en viltspårhund till salu.

– Det är en blandras, så den kostar inte så mycket. Men jag vet att Markus ändå inte är intresserad av att avla på sina hundar och förhoppningsvis har valpen fått ett fint arv från fadern, som är en labrador. Den bayerska viltspårhunden är en enmanshund, den knyter främst an till en person och inte till hela familjen. Därför är det bra att valpen är till hälften labrador, de är ju så sällskapliga, så det skulle bli jättebra tror jag.

Hon tog ett djupt andetag och fortsatte:

– Jag måste säga en annan sak också. Jag har sett hur Markus tittar på dig. Och du är väl inte helt opåverkad av honom.

Var det sista en fråga? Ninni visste inte, men hon blev lite röd om kinderna.

– Jag ska prata med honom om hunden, sa hon.

– Han kommer att säga nej, men jag vet hur mycket Markus saknar att ha hund. Jag ska tillägga att säljaren är beredd att ta tillbaka valpen, om det inte funkar.

– Vill du att jag ska titta på den?

– Ja, om det går bra att du lånar Markus bil och kommer in till stan, så kan vi bestämma närmare då?

När gästerna körde strax därefter kunde Ninni inte låta bli att tänka på hur bra en separation eller skilsmässa kunde bli om man bara respekterade varandra.

Om bara Horst hade kunnat vara lika förnuftig… Om han inte varit så våldsam…

Nej, Ninni visste nu att det aldrig kunde bli hon och Horst igen. Hon sov gott hela natten och när hon dagen därpå frågade Markus om hon kunde låna hans bil, svarade han ja utan att tveka.

– Du har väl mycket att handla inför jakten i helgen, sa han och Ninni skyndade sig att nicka.

Redan på onsdagen började Helena och Ninni att planera menyn. Ninni hade promenerat upp till det stora huset på godset och när hon på eftermiddagen var på väg hem igen kände hon sig lätt om hjärtat.

Samma morgon hade polisen berättat att de gripit en man som vid flera tillfällen antastat unga flickor. Mannen var inte Horst.

Kanske hade han äntligen gett upp. Kanske var han i Berlin igen, han hade i alla fall inte skickat fler sms och inte ringt.

Ninni var precis på väg att stänga ytterdörren om sig när en bil rullade in på gårdsplanen. Hon vände sig om och tittade frågande på mannen som klev ur. När hon sent omsider upptäckte att det var Horst så var det för sent att fly. Hon tappade nyckeln när hans armar lade sig runt henne i ett hårt grepp.

– Trodde du verkligen att du skulle kunna gömma dig från mig? väste Horst ner i hennes ansikte.

– Förstår du inte att vi två hör ihop? Du ska inte tro att du bara kan dumpa mig. Du är min, bara min, hör du det?

Känslan av förlamning som kommit över Ninni när hon fått syn på honom släppte och hon började kämpa emot. Men Horst var mycket starkare än hon.

– Hjälp, ropade hon. Hjälp!

Han la en hand över hennes mun och skrattade högt.

– Tror du kanske att tjejen med geväret ska komma igen? frågade han. Om du hoppas på det, så kan jag berätta för dig att det gör hon inte. Jag har pratat med henne och hon berättade att du skulle vara ensam hemma i dag.

– Han den där… Markus…

Horst närmast spottade fram namnet.

– Han kommer inte hem förrän ikväll. Det berättade den lilla prästdottern för mig. Och nu, Ninni, nu låser du upp dörren här och så går vi in och packar ihop dina saker. Om vi skyndar oss så hinner vi till Berlin före midnatt.

Del 23 hittar du på allas.se den 23 december.