Julkalendern del 23: Hon är rädd för sitt liv – då finner hon modet igen

Horst böjde sig ner och plockade upp husnyckeln som Ninni hade tappat.

Han låste själv upp dörren och knuffade in henne i hallen, som i vanliga fall kändes så välkomnande, men som nu fylldes av rädsla och frustration.

– Så tjusigt ställe, hörde Horst hånfulla stämma. Det är något annat än den lilla lägenheten i Berlin. Är det kanske det som lockar dig? Ett stort hus och en tuff karl som springer omkring och skjuter oskyldiga djur?

– Sluta nu, Horst, bad hon. Du kan väl inte på allvar tro att jag kommer tillbaka till dig, du är en våldsam man.

– Våldsam! fnös han.

Han stirrade föraktfullt ­­på henne. Sedan knöt han handen och måttade ett slag som fick henne att falla ner på golvet och tuppa av.

När Ninni återfick medvetandet låg hon på soffan i vardagsrummet. På golvet vid sidan soffan av soffan satt Horst och grät.

– Förlåt, viskade han. Det var inte meningen. Jag hatar att slå dig, men du måste förstå att…

Han tystnade och slog händerna för ansiktet.

– Jag älskar dig bara så mycket, viskade han. Jag vet inte vad jag ska ta mig till utan dig, om du försvinner ur mitt liv...

– Det är ju inte sant, Horst, sa hon stilla.

Hon satte sig mödosamt upp och även om det snurrade i huvudet svingade hon benen över soffkanten så att hon satt upp.

– Vi brinner båda för operan. Du mer än jag, men du förstör bara för dig själv om du inte inser att du och jag inte passar ihop.

– Men vad ska det bli av mig utan dig?

Han såg på henne med äkta förtvivlan i blicken.

– Utan mig är du fri att gå dina egna vägar, svarade hon.

– Du har alltid blivit betraktad som den stora talangen av oss två, sa han bittert.

– Det är bara för att det inte finns så många kvinnliga sopraner, viskade hon.

Sedan frågade hon:

– När har du pratat med Agnes? Hur hittade hon dig?

– Jag tappade min plånbok när jag flydde in i skogen den dagen, då… Du tror väl inte att jag skulle göra flickan någonting? Jag ville bara få din uppmärksamhet.

Han började att gråta igen.

– Jag älskar dig, Ninni, det gör jag verkligen.

– Jag tror att du älskar bilden som du har skapat, av ett operapar som är på väg mot stjärnorna. Men det stämmer inte, det är inte jag. Jag är helt säker på att du klarar dig alldeles utmärkt utan mig.

Hon böjde sig fram och strök honom över håret, en gest som överraskade både henne själv och honom. Han grep hennes hand och tryckte den mot sina läppar.

– Om jag lovar dig att aldrig mer…

Han tystnade. De visste båda två att han inte skulle kunna hålla det löftet.

Horst hade slagit henne flera gånger och hon hade funnit sig i det alldeles för länge.

– Det var ju bara för att…

Han blev tyst igen. Det enda som hördes i rummet var det gamla uret på väggen som markerade varje sekund som gick, och snyftningarna från Horst.

– Res dig upp, Horst, sa hon lågt. Du vill egentligen inte vara våldsam, men om du inte kan styra ditt humör så måste du söka hjälp.

– Jag ville inte göra flickan illa, sa han, mer behärskat nu. Du måste tro mig. Jag ville bara prata med dig. Men så… så kom den där kvinnan och… Jag tappade min plånbok, det berättade hon när hon kontaktade mig. Och det var hon som sa att jag skulle hitta dig ensam här i huset idag. Hon är farlig för dig, Ninni. Hon vill dig inte väl. Hon hatar dig, det märks tydligt.

– Hon är bara ett förvirrat barn som tror att jag och Markus…

Nu var det Ninni som tystnade.

– Men hon har rätt, har hon inte det? Du är förälskad i den där okultiverade typen. Nöjer du dig verkligen med att sjunga med kyrkokören? Du skulle kunna gå hur långt som helst om du bara försökte. Tillsammans skulle vi kunna nå toppen.

Ninni skakade bara på huvudet och klappade honom lätt på kinden. Då tog han återigen hennes hand, men denna gång betydligt mer varsamt.

– Åk hem, Horst.

– Du menar det verkligen.

Han såg på henne med bedrövade ögon, ingen ilska fanns kvar i dem.

– Ja, viskade hon. Jag menar det. Åk – innan du gör någonting som du kommer att ångra för alltid.

Han nickade. Så fick han fram en liten anteckningsbok, rev ut en sida och klottrade hastigt ner någonting på den.

– Vill du ge denna till polisen? frågade han tonlöst. Jag hörde ju att det var någon som blivit gripen för att han hade antastat unga tjejer.

Med en klump i halsen läste Ninni vad han hade skrivit. Han erkände att det var han som hade gripit tag i Maja och han skrev under erkännandet med sitt fulla namn.

Han reste sig upp. Från innerfickan plockade han fram Ninnis gamla pass och övriga personliga papper och räckte dem till henne.

– Jag kör och lämnar hyrbilen. Sedan tar jag tåget hem till Berlin, sa han tonlöst. Jag har insett att jag har förlorat. Ha ett bra liv, Ninni.

Ninni kom upp på fötter. Hon var fortfarande rädd för att han plötsligt skulle ändra sig, men hon ville ändå säga ett ordentligt farväl till honom, så hon gick fram till honom och la en hand på hans arm.

– Sök hjälp, så att du får lära dig att styra ditt humör, bad hon. Och lova mig att aldrig mer slå en kvinna, eller någon annan för den delen.

Han såg mörkt på henne, sedan nickade han. Ett kort ögonblick såg han henne rakt i ögonen, som för att leta efter något som inte fanns. Så lutade han sig fram och kysste henne på pannan.

– Farväl, Ninni, viskade han.

– Farväl, Horst.

Hon följde honom inte ut, men hon lyssnade spänt till hans steg och senare till bilen när den körde iväg. Sedan gick hon ut i köket där hon satte sig vid det stora bordet och brast ut i gråt.

Hon satt fortfarande kvar där när Markus kom hem. Det hade blivit mörkt ute, men hon hade inte märkt att tiden hade gått.

– Vad har hänt? frågade han oroligt och satte sig mittemot henne.

Hon suckade djupt och berättade om Horsts besök. Hon berättade också om plånboken som han tappat och att Agnes hade hittat den.

– Åh kära nån, viskade Markus när hon tystnade.

Han gick fram till henne och drog varsamt upp henne från stolen. Ett kort ögonblick stod de mittemot varandra utan att säga något. Sedan drog han henne tätt intill sig och hon lät det ske.

Horst hade trots allt inte fått henne att bli rädd för kärleken. Hon visste när hon hade drabbats av den och nu ville hon inte kämpa emot den längre. Hon såg på Markus och fick gensvar för sina känslor i hans ögon och det var bara så rätt och naturligt att kyssa honom.

Det var inte så att hon inledde den ena kärleksaffären efter den andra, men hon visste bara med varje fiber av sin kropp att det här verkligen var på riktigt. Hon hade hittat hem.

Dagen efter gick Ninni till godset. Helena såg förundrat på henne och log.

– Du strålar, Ninni, sa hon. Betyder det att jag även i framtiden kan räkna med din hjälp vid kommande jaktluncher och middagar?

– Det vet jag inte. Kanske. En sak i taget, nu är det den här helgen som gäller.

Ninni log stort, ett leende fyllt av kärlek och framtidstro. Senare körde hon med Markus bil in till stan för att handla sådant som inte fanns i den lilla lanthandeln i byn.

Hon hade också ett annat ärende, hon skulle träffa Sara hos det par som hade en hund att sälja. Valpen var bedårande. Den snusade ivrigt på Ninni och slickade hennes hand. Hon föll pladask för den och de bestämde att hon skulle hämta den när helgens jakt var över.

Ninni fick också tilfälle att hälsa på Michael, Saras pojkvän. Han verkade trevlig. Ninni visste också att Maja tyckte mycket om honom, hon verkade ha kommit över att hennes föräldrar aldrig mer skulle bo tillsammans.

Dagarna som följde var fullspäckade. Återigen lyckades Ninni trolla fram mat som fick även de allra mest kräsna gästerna att bli begeistrade. Markus strålade stolt och Helena sa med ett fniss att han kråmade sig så mycket att man nästan kunde tro att det var han själv som lagat all mat.

– Jag är bara så glad att Ninni kan slå alla med häpnad på det här sättet, sa han.

– Säg som det är bara, log Helena. Du är stolt över din kvinna.

– "Min kvinna"...

Markus upprepade orden som om han smakade på dem.

– Ja, sa han sedan. Så kan man väl säga att det är.

Under jaktens sista dag gick det en liten rysning genom Ninni när jakthornen ljöd över godset. Hon ville helst inte tänka på djuren ute i skogarna som gjorde allt för att undkomma jägarna. I stället försökte hon tänka på det sätt som Markus förklarat för henne, att när människor hade blandat sig i naturen och tagit över stora arealer där en stor del var skog, så var det deras skyldighet att hjälpa naturen och dess vilda djur.

Det var det som viltvård gick ut på. Jägarna sköt de svagaste djuren, de som inte hade förmåga att överleva, för det fanns för många av dem – de svagaste som annars skulle möta en betydligt mer plågsam död.

Sista avsnittet av Änglar i snön hittar du på allas.se den 24 december!