Julkalendern del 24: De fick den julgåva de alltid drömt om

Ninni var trött när dagen hon på julaftonens julbön återigen stod i kyrkan och sjöng, men hennes röst lät vackrare än någonsin förr och när en journalist och en fotograf plötsligt dök upp vände hon dem inte ryggen.

Hon behövde inte gömma sig längre.

Ett par dagar tidigare hade hon träffat hon Sara igen. Hon hade köpt valpen och tagit med den hem, en smula nervös för hur Markus skulle reagera när hon gav den till honom i julklapp.

Sara hade föreslagit att Markus skulle få den på julafton, men Ninni tyckte att det skulle bli alltför överväldigande för en liten valp. Om Markus ville ha den, så skulle den få en chans att finna sig tillrätta innan det värsta julstojet bröt ut.

Hon hade precis kommit hem med valpen när Agnes dök upp. Motviljan fyllde Ninnis spända kropp, men hon bjöd ändå in den unga kvinnan och satte fram kaffekoppar på bordet.

Agnes såg surmulet på henne, men när hon fick syn på valpen lyste hennes ansikte upp i ett leende.

– Åh, så fin den är! Men jag fattar inte hur du vågar. Markus har sagt hela tiden att ingen ny hund kan ersätta den han hade.

– Vi får se vad han säger, sa Ninni lugnt.

– Ni är ett par nu, eller hur? sa Agnes plötsligt.

– Ja, det är vi, svarade Ninni, lika lugnt.

– Okej. Han är ändå för gammal för mig. Agnes kliade valpen bakom ena örat.

Den svarade med att slicka hennes hand.

– Men han är ju bara så underbar. Markus alltså, sa hon. Sedan såg hon på Ninni.

– Det var jag som förstörde snögubben och det var jag som kastade en sten genom rutan. Jag trodde att jag skulle kunna jaga bort dig. Jag gjorde det för att… ja, för att jag var förälskad i Markus.

– Jag förstår det, sa Ninni mjukt. Alltså, att du är förälskad i Markus. Det skulle inte vara konstigt om alla kvinnor på jorden var det.

– Du är märklig du, konstaterade Agnes och betraktade henne ingående.

Sedan tog hon ett djupt andetag.

– Jag berättade för min far vad jag har gjort och han sa att jag skulle berätta det för dig. Nu har jag gjort det. Vad händer nu?

– Det behöver väl inte hända något? Man kan inte göra något åt gamla synder, men man kan se till att man inte gör om dem. Vad är det du vill göra med ditt liv, Agnes?

– Jag vill bli jägare och skogsvårdare. Det finns utbildningar man kan gå.

– Det låter som en jättebra idé, sa Ninni.

Hon plockade fram pepparkakor och lite av julgodiset som hon och Maja hade gjort. Agnes smakade på allt. Sedan reste hon sig och med det öppna geväret hängande över armen lämnade hon huset.

Ninni såg efter henne. Hon såg hur modfällt Agnes hängde med huvudet, men hon såg också hur den unga kvinnan sedan rätade på sig innan hon kastade en blick bakåt.

– Kom ihåg nu, Ninni, ropade hon. Mitt vapen är ett gevär, inte en bössa. Sådant måste flickvännen till en jägare veta!

Sedan var hon borta, försvunnen bland träden som omgärdade huset och den stora trädgården.

Markus mörkblå ögon vidgade sig när han fick se hundvalpen.

– Det kan du inte mena, sa han stelt. Jag har ju sagt…

Han tystnade. Så satte han sig ner på huk vid sidan av valpen som försiktigt viftade på svansen och ännu mer försiktigt hälsade på honom med en slick på hans hand.

– Vet du inte att den här rasen är en enmanshund? Den accepterar familjen och några till, men den knyter bara an till en person.

– Se på honom, Markus, sa Ninni. Thor är inte renrasig. Pappan är labrador. Säljaren, som för övrigt är beredd att ta tillbaka honom om du inte vill ha honom, menar att Thor och hans syskon har ärvt så mycket av pappan att… att de kommer att bli … Hon letade efter orden.

– Lite mer som vanliga hundar, avslutade hon lite matt.

Hon såg på Thor, som nästan verkade förstå att han var på väg att bli avspisad. Åtminstone hängde han ledset med huvudet. Hunden hade gjort allt för att charma Markus, men det verkade inte som det hade lyckats.

Men kanske ändå, för plötsligt började Markus att skratta. Ett djupt skratt, som började långt nere i magen. Han reste sig upp och drog Ninni intill sig.

– Jag kan tänka mig hur lycklig Maja kommer att bli. Tack Ninni, tack för den mest underbara julklapp man kan få, men om jag ska behålla honom så är det en sak som krävs.

– Och det är?

– Att du stannar här för alltid. Thor kommer att behöva oss båda. Maja behöver också dig. Och jag med. Jag kan inte tänka mig en framtid utan dig.

– Då säger vi så, sa hon med ett leende. När det är tre som behöver mig så måste jag stanna.

– Är det den enda anledningen?

– Det är en av dem, sa hon. Men den viktigaste är att jag älskar dig.

– Och jag älskar dig.

Han kysste henne varmt, djupt och länge. Thor betraktade dem en stund innan han lade sig ner och väntade på att de åter skulle minnas att han var i huset.

Dagarna före jul hade varit fulla av överraskningar. En anställd vid Folkoperan i Stockholm hade hört av sig till Ninni efter att ha läst om henne i tidningen och föreslagit att hon skulle komma och provsjunga hos dem. Även om hon inte var färdigutbildad, så var de ändå intresserade av att hon skulle gästsjunga tillsammans med symfoniorkestern. Ninni hade hunnit dit dagen innan hon hämtade valpen, och blev lovad ett svar på före julafton.

Hon bestämde sig för att vänta in svaret innan hon ringde till sin far och berättade vad som hade hänt, men… hon kunde inte bärga sig.

– Det ska nog gå bra, flickan min. Jag är säker på att de vill att du ska komma dit och uppträda. Det finns många sätt att slå igenom som sångerska, det är inte alltid det är den rakaste vägen som är den rätta. Utan en fullständig utbildning kanske du inte kommer att sjunga på världens största scener, men väl på mindre. Och det viktigaste av allt är att man är lycklig, sa han i telefonen.

– Det är jag, pappa, sa Ninni stilla. Jag är lycklig. Jag hoppas att du och din älskade Stephanie får en fin julafton.

– Det får vi, Ninni, det får vi, sa hennes far och skrattade hemlighetsfullt.

Efter ännu ett lyckat framträdande på kyrkans julkonsert fick Ninni på lillejulaftons eftermiddag besked om att Folkoperan gärna ville träffa henne igen och att de ville att hon skulle gästsjunga på operan i februari.

Och så blev det julafton. Maja kom, full av förväntningar. Hon lekte med Thor och det milda vädret gjorde att det blev perfekt kramsnö att bygga en ny snögubbe i trädgården.

När Ninni stod i den vackert upplysta kyrkan där stearinljusen strålade i kapp med barnens ögon och skulle sjunga in julen fick hon ännu en överraskning: Hennes far och Stephanie klev in i kyrkan tillsammans med Markus och Maja!

Så det var därför han låtit så hemlighetsfull i telefonen. Ninni kämpade mot tårarna när organisten slog an de första tonerna i Jul, jul, strålande jul och hon var tvungen att avbryta.

Klumpen i halsen ville inte försvinna. Hon lyfte en hand och såg på alla ansikten som förundrade vände sig mot henne.

– Ni får ursäkta, sa hon, men min far har kommit hit och jag har inte sett honom på flera månader, så…

Hon tystnade, sedan störtade hon ner från scenen och in i faderns varma famn.

En stund senare var hon redo att sjunga igen. Prästen log uppmuntrande mot henne. Detsamma gjorde alla i församlingen som hade kommit för att få en fin inledning på julen – och Ninni gjorde dem inte besvikna. Hon sjöng vackrare och mer inlevelsefullt än någonsin. När hon avslutat med O' Helga natt var det flera som drog fram näsdukarna och torkade sin ögon.

Flera timmar senare, när alla de som Ninni nu räknade som sin familj var samlade i skogsvaktarhuset överraskade Maja dem alla genom att plötsligt klinga i glaset och resa sig upp.

– Jag vill bara fråga om du pappa, och du Ninni, har tänkt er att skaffa barn? Det har nämligen mamma och Michael, och jag ser framemot att bli storasyster, men jag ville bara säga att om ni också vill ha fler barn så passar jag gärna dem, både här hemma och hemma hos mamma. Men jag vill inte vara barnvakt hela tiden. Ja, det var bara det jag ville säga.

Ninni tog Majas hand.

– Vad du är ljuvlig, log hon. Supercool och ljuvlig!

– Det är du också, skrattade flickan och alla andra runt bordet föll in i det glada skrattet.

– Vad du är ljuvlig, log hon. Supercool och ljuvlig!

– Det är du också, skrattade flickan och alla andra runt bordet föll in i det glada skrattet.

Ninni såg sig förundrat omkring runt bordet, på sin far, hans fru Stephanie, Markus och Maja själv – vilken underbar och brokig familj hon plötsligt hade omkring sig!

Senare, mycket senare, när dansen runt granen var överstökad, julklapparna utdelade och husets gäster hade gått och lagt sig, gick Ninni och Markus ut på den snötäckta terrassen och såg ut över den tysta trädgården, som stilla badade i ljuset från månen och stjärnorna.

Plötsligt skrapade det på dörren bakom dem. Thor ville komma ut till dem. Markus öppnade dörren för hunden, som genast trängde sig in mellan dem och satte sig ner. Markus såg på valpen, vars ögon var fästade på skogsbrynet.

Det var som om hunden förstod att det var där ute hans framtida jobb fanns, men att han alltid, varje dag, skulle återvända hem till Ninni i sällskap med Markus.

– Titta på snögubben, viskade Ninni. Han ler mot oss med sina stentänder.

– Det gör han faktiskt.

Markus skrattade lågt.

– Och titta på Thor! Jag tror att han har blivit förälskad i dig.

Han lade sin arm runt Ninni, tungt och tryggt.

– Det är jag också, viskade han. Alltså, förälskad i dig. Eller nej, jag älskar dig bara så mycket.

Ninni skrattade mjukt och sög i sig hans kärleksfulla ord. Det hade varit en fantastisk julafton, den bästa någonsin.

SLUT